Inte en gång

Inte en gång, på flera år, försenad. Inte en enda gång, fram till idag. Fånigt att vara stolt över, men jag var det. Också nu, idag, en fånig stolthet. Fångad av natten och natten trängde tillbaka. Det kändes som en seger men jag vet att det beror på beslutet att lämna. Då, när det aldrig hände att natten trängde tillbaka, då skulle jag ha kräkts. Jag skulle skälva av oro. Inte nu. Lugnet efter beslutet, känslan av avslut och att redan ha lämnat det gamla bakom. Och nu känslan av stolthet. En fånig, glad stolthet. Insikten om att de, nedtryckare och andra chefer, inte kan göra något. Att de bara kan pysa ut sin lika fåniga ilska. Att de är betydelselösa. Leende lätthet, lätt berusning, tidens lätthet. Hoppets landningsplats är inte given, säger de, och jag ler, för de kommer vara kvar i seghetens gyttja, det eviga upprepandet av svårighetens nykterhet. Deras suckar. Mitt leende, inte dömande bara upplyft av flyktens, rusets lätthet.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.