Den gamla cellen
Den gamla cellen. Den sista i Borås. I sex år och tre månader byggde jag insidan, steg för steg. Långsamt, utan plan. Började med böckerna. Alltid böckerna först. En, två, tre bokhyllor. Det var vad som fick plats. Med tiden täckte jag väggarna med böckerna. De måste tänkt att jag var en galning, de i närbutiken sedan de i blomsteraffären, där jag hämtade mina paket med böcker. Minst två gånger i månaden, stora paket med böcker. Först fylldes bokhyllorna, sedan staplade jag på, under och runt om. Sedan skrivbordet, soffbordet, köksbordet, golven, sängen, överallt böcker. Det var fantastiskt. Tio minuters skamgång från närbutiken sedan blomsteraffären men tillbaka i cellen var det fantastiskt.
Jag tänkte: ett riktigt skrivbord, en riktig arbetsplats. Det är vad jag behöver. En plats för det riktiga arbetet, för seriöst skrivande och tänkande. Ett stort, svart skrivbord där jag kunde ställa upp datorn och boktravarna, där jag kunde föra anteckningar i skrivboken. Bara jag hade det skulle jag kunna skriva. Så tänkte jag, och så skaffade jag ett stort riktigt skrivbord. Och jag fortsatte drömma men skrev inte. Inte riktigt, seriöst skrivande. Korta stycken av ingenting, ord på rad som inte betydde någonting.
Jag satt vid skrivbordet och stirrade på böckerna och på väggen. På väggen, ovanför skrivbordet, hängde fyra porträtt. Nietzsche, Benjamin, Blanchot, Deleuze. Fyra tänkare. Fyra genier. Fyra idoler som skulle inspirera mig, precis så som ett barn hänger upp posters på sina idoler. Fyra riktiga tänkare som skulle rysa inför tanken att deras bilder skulle hänga som idolposters i en tragisk bibliofils lilla cell. Till slut ska det komma, skrivandet ska komma, tänkte jag.
Soffan som inte var tillräckligt djup för att ligga bekvämt i. Men där låg jag och läste. Boktravar överallt omkring mig. Bok efter bok slukades. Inbillade mig att jag bildade mig. Fruktlöst kedjeläsande i den obekväma soffan. Bok efter bok, utan att skriva. Det är inte riktigt läsande. Det är inte läsning alls. För varje ny bok förhoppningen om att det skulle komma, skrivandet och tänkandet. Någon tänkande person i någon av alla böcker skrev att man inte har läst fören läsningen också blivit skrivande. Det kom jag ihåg, men inte skrev jag för det.
Jag satt vid skrivbordet och skrev inte, inte riktigt skrivande. Och jag låg i soffan och läste inte, inte riktigt läsande. Det var den gamla cellen, där inget riktigt hände. Något kanske hände, men inget betydelsefullt, inget omvälvande. Sex år och tre månader av väntande, långsamt långsamt väntande.
Den gamla cellen var i själva verket en cell för långtråkighet. Ja, så var det nog. En cell full med långtråkighet.