Tiden går och jag kan inte förklara det

Tiden går och jag kan inte förklara det. Dag efter dag och på något sätt fortsätter det. Trots att inget händer, inget görs, allt förgås och det som skulle ha gjorts aldrig blev av. Det är förunderligt. Hur det sker är oklart. Ibland tänker jag att det varit likadant för alla som gått tidigare och att de ständiga misslyckandena och allas oförmåga att faktiskt prestera har satt ribban. Det är inte ett orimligt antagande.

Hur som helst tar det inte bort oron. Gör jag tillräckligt? Gör jag rätt? Gör jag något alls? Det finns inget som stillar oron. Samtal med andra, de som skulle kunna vara vänner, de uppstår lätt, förvånansvärt lätt, men med samma oro, samma osäkerhet, utan att leda vidare, och vi blir färre, det går inte att ignorera, det faller bort någon igen, så många gånger, nästa gång är kanske min.

Inget är beständigt. Ingenting varar. Det är källan till frustrationen. Aldrig någon ro. Ensam, liggande i oron, drömmer jag:

Vi håller om varandra, kramar varandra, vänner och okända. Leenden och närhet, inga krav, bara glädjen i möten som uppstår. Vi skrattar och äter, njuter av det enkla. Det är grönt och solljus, en park och många andra, i sina sällskap, inte en massa, och ingen tid. Det är lätt, inget utpekande, utfrågande, inga osäkerheter, en lätthet, mjukt och passerande. Samtal utan ändamål, uttryck utan dolda motiv, frågor utan dömanden. Vilja att möta, utforska, skapa tillsammans. Gemensamma rus. Tilltro och acceptans. En dröm bortom, något annat.

Något som skulle kunna vara. I korta stunder här och nu, det är möjligt, det vet vi. I en framtid som vi skapat. Det är också möjligt, om vi står ut. Om vi överlever och inte glömmer. Om vi övervinner nuet, samtiden, den här världen. Om vi bara…

Alarmet. Morgon. Världens krav. Brist på tid och energi. Brist på vänner och gemenskap. Brist på det mesta. Kraftlös och isolerad. Utanför ett bombardemang av information, åsikter, krav, uppmaningar, förväntningar, bilder, rubriker, namn och foton, frågor och utmaningar, igen krav och uppmaningar, aldrig en lugn stund, aldrig en stund för reflektion, alltid förvirring, oljud, distraktion. Något att uthärda, något att ta sig igenom för att komma tillbaka till ensamheten, isolationen, drömmande om… något annat.

En del tar sig ur för att de lyckas ta sig upp, till något vi aldrig sett eller kommer att se. Andra tar sig ur för att de väljer att lämna allt, också sig själva. Vi andra är kvar, med hopp om att det en dag ska vara annorlunda eller med hopp om att göra det annorlunda.

Tiden går och den går för fort. Världen distraherar och suger ut all energi. Kvar är en blick av förtvivlan. Förtvivlan och drömmar. Impotens och brist. Isolation och… önskan. Så länge vi är kvar, önskan. En dröm. Bortom allt. Trots allt.