Archive for the Category vänskap

 
 

Min fiende

Min fiende, vi är inte fiender. Jag vill inte slåss med dig. Nej, jag håller inte med dig. Vi står så långt ifrån varandra som det går. Fast egentligen inte, för det här är grejen: jag tror dig inte. Jag tror inte att du verkligen skulle tycka så, säga så, göra så, om du fick chansen att verkligen tänka efter, verkligen fick insikt. Men jag menar inte att jag ska undervisa dig. Jag menar inte att det handlar om fakta. Jag menar att jag tror att jag känner samma frustration, eller att vi känner samma stress och samma ohållbara situation. Jag menar att du misstagit dig om orsakerna. Konsekvenserna får du dra själv.

Det handlar inte om åsikterna. Jag skiter i dina åsikter. Jag skiter i det. Det jag bryr mig om är vad du gör. Vi är arbetskamrater, eller hur, vi håller på med den här skiten dagarna i ända för att vi måste. Vi är i samma sits. Vi vill inte bråka. Vi vill inte vara ovänner. Och vi vill inte att cheferna jävlas med oss. Jag skiter i vad du tycker, jag vill bara inte bråka, inte här. Så, min fiende, vi är inte fiender. Du har fel, men det är en brist, det är nått skit du tar till nu för att du inte vill gå djupare.

Det här är min anklagelse: du är lat. Du orkar inte, och vågar inte, gå djupare. Jag förstår, men jag insisterar: du måste gå djupare. Var inte så feg. Tänk efter för fan. Du måste försöka förstå olika perspektiv. Du måste våga ifrågasätta dina sanningar. Om vi är fiender, vågar du lyssna på mig? Vågar du ta det jag säger på allvar? Jag hoppas det. Det är min förhoppning, att vi inte är fiender, att du faktiskt är här som min vän, som någon jag kan prata med. Det är upp till dig. Jag har visat att jag inte är som dem. Korten är hos dig. Är du seriös eller inte? Menar du allvar med snacket om ”hur det verkligen är?” Vågar du anstränga dig?

Här är min utmaning: byt inte spår och snacka om något annat så fort du är pressad. Du vet vad jag menar. Vi snackar och det blir hätskt. Känslorna tar över. Man tar till det som är enklast, snabbast, hårdast. Efteråt tänker du – hoppas jag – att det fanns mer att säga, att det gick för fort och att inte allt kom fram. Det är det jag menar. Stanna kvar där och gå djupare. Förtydliga, ifrågasätt, undersök. Det är precis det jag inte tror du gör. Det är precis det jag tror är anledningen till ditt felsteg.

Du går inte djupt nog. Du låter känslorna ta över. Du vill ha enkla svar. Något tydligt att plocka fram när det blir jobbigt. Motbevisa mig. Ansträng dig. Jag lovar, jag kommer att ta det seriöst, jag är inte så ”PK” som du tror. Är du ärlig så lovar jag att också vara ärlig.

Ingenting är så enkelt. Ingenting agerar så oberoende av helheten som du säger. Du snackar om ”dem där”, som kan vara ”invandrarna”, ”flyktingarna”, ”muslimerna” eller vad fan det nu är du kallar ”dem”. Du snackar om dem som om de levde i en värld helt annan än vår, som om våran ekonomi och våran politik inte hade någon inverkan på deras värld, som om att det inte fanns större krafter, globala och så att säga ”överpolitiska”, som formade hela vår värld, våran och deras. Du förenklar. Du vill inte tänka på relationerna. Du ignorerar krig, världshandel, eller helt enkelt historia. Du skiter i det stora perspektivet. Du tänker bara på dig själv, här och nu, inte på vad som kommer att komma oavsett våra löjliga små egenintressen.

Det är mitt perspektiv. Jag säger: du fantiserar om något som aldrig fanns och som inte kommer att kunna finnas. Du ser inte till helhetens rörelse, vad som kommer att bli, oavsett våra önskningar och åsikter. Ditt rättesnöre är ett skämt. Det kommer från en tid förlorad. Det kommer från en ideologi förlorad i historien. Du fantiserar om det förgångna. Du vågar inte – INTE – tala om ”hur det verkligen är”. Du fegar ur. Du drömmer. Du är lurad. Jag menar det. Snacka inte bort det. Ta itu med skiten. Konfrontera frågan. Men det vågar du inte. Du byter ämne, snackar om annat, du är bekväm. Lat. Precis det är min anklagelse.