Archive for the Category ruset

 
 

En sak som gör det värre är såklart att jag redan vet att det inte kommer att gå

En sak som gör det värre är såklart att jag redan vet att det inte kommer att gå. Det är en förnedring att vara med om, och jag vet inte riktigt hur mycket jag har att vinna på det i längden. Men jag intalar mig att jag inte heller har så mycket att förlora. Den här löjliga ångesten är överdriven, egentligen, tänker jag. Jag intalar mig att inte låta deras förväntningar bestämma mitt humör. Vi är ju trots allt här bara för att komma undan fabriken, ta det inte på för stort allvar, låt dem inte komma åt dig!

Det är för att de sista chanserna närmar sig som oron blivit så stor. Du måste ha tillräckligt mycket avklarat för att få nå ända fram. Till examen, till andra sidan av utbildningen. Det är för att chanserna börjar att ta slut som oron är här. Och för att den här flykten kanske är på väg att ta slut. Osäkerheten över vad som väntar sen, det spelar också in i oron nu.

En jag redan vet om att det inte kommer att gå. Men bara en. Sedan andra jag inte vet. Sedan de jag vet. Jag har räknat på det, exakt hur många poäng som behövs i slutet, exakt hur många jag har, och jag vet att jag står exakt i osäkert. Jag intalar mig att inte tänka mer på det. Det är osäkert, det förbättras inte av att oroa sig. Det gör det bara värre. Tänk inte på det.

Kan inte inte tänka på det. Tankarna söker sig dit. Vägrar släppa så länge osäkerheten är olöst. Det är precis som i fabriken. När tankearbetet är olöst vägrar tankarna att släppa. Fabriken följer med hem, till tiden som skulle vara utanför arbetstiden, till och med in i sömnen, håller en gisslan.

För att jag låter den göra det, intalar jag mig. Det behöver inte vara så, det går att göra något åt. På något sätt. På något sätt måste det gå att bestämma över tankarna, eller i alla fall åt vilket håll de riktas. Inte vad de inte får vara, vad eller vart de måste vara. Distraktionerna borta, något att fokusera på, arbeta med. Så gör man, intalar jag mig. Men om det funkar så funkar det bara fram till natten.

Natten. Vi har druckit för att komma undan den. Inte så mycket förkorta som att beröva den från sin kraft. Alkoholen funkar utmärkt. Natten är över snabbt, utan minne och drömmar, och utan ångest eller oro. Alkoholen tar av natten sin attraktion och lämnar ett kroppsligt behov av återhämtning och hydrering. Det är saker vi kan hantera, än så länge. Inget är kvar utom tillbaka till noll. Tillbaka till oron och önskan om en flaska till. Det löser inte den riktiga oron. Det är inte en väg ut ur den underliggande låsningen. Så, uppskjutning. Det är allt vi har. Uppskjutning, till de säger stopp. Och det är nu. Ungefär nu. Det är därför oron inte går bort.