Med en viss distans till flödena känner jag mest bara

Med en viss distans till flödena känner jag mest bara, ensamhet. Isolation. Att jag förlorat den lilla kontakt med andra som jag ändå hade. Det blir inte bara tyst och tråkigt, det blir outhärdligt. Tomhet kommer först, sen — misslyckande. Alla mina misslyckanden. Mina tillkortakommanden, min situation, att jag är i den situation jag är och inte i någon bättre, mer imponerande, i en lyckad eller… värdig, position. I flödet gäller nuet och bara nuet, nästan bara nuet (en viss historia skänker lite tyngd), och responsen är lika nu eller i alla fall nästan. Flödet är hur som helst närvarande, och det har alltid något att ge.

Det är en njutning. Det har jag sedan länge insett. Och det är svårt eller omöjligt att låta bli, det har jag också insett. Det är kanske, förhoppningsvis intalar jag mig, inte heller lösningen. Njutningsflödet är hopplöst, oundvikligen, ihopkopplat med konsumtionsflödet, varucykeln, med kapitalomslaget, själva kapitalet som process. Det finns ingen utväg. Det är närvarande hela tiden, till och med i våra mest intima stunder. Det är, förmodligen, mer intensivt än vad de mest skarpsynta kritikerna kunnat inse, men inte i motsättning till deras teorier. Det influerar vardagen, från att vi vaknar till vi lägger oss och sen lite till, och det verkar på våra föreställningar om världen och framtiden, det finns bokstavligen framför näsan, distraherar påminner uppmuntrar skuldbelägger provocerar tröstar, igen och igen dussintals eller hundratals gånger (finns det någon app som räknar?), med skarpt ljus som håller oss vakna 24/7.

Det kritikerna inte insåg var tröttheten som följer. Bristen på energi. Och allra minst den onda cykel det ger upphov till. Tröttheten övervinner så lätt alla försök att bryta och fly. Tröttheten övervinner lätt. Tröttheten övervinner. När energin är slut är allt annat slut också.

Flödena har kopplat upp sig mot hjärnsubstansen, trycker på dopaminet, forcerar en strömning, formar oss inifrån och ut. Du kan inte gömma dig. Du blir trött, och det är vad du gör av tröttheten som är frågan. Vad man kan göra av tröttheten. Göra eller inte göra med den, hur man kan förhålla sig till den, rikta den. Även som trött finns ju medvetandet där bakom, med tvekanden, önskningar, planer om andra vägar, alternativa scenarion, ett medvetande som inte är fullt närvarande DÄR, där i flödet, som har en egen plats, som vi har, som vi har kvar, som är något eget och inte vill dras med, ett medvetande som har en närvaro HÄR, hitom alla strömningar, kemikalier, oljud och bilder, här i oss själva, vår närvaro, om än omringad, omgiven, överröstad, trängd, försvarslös utom just här, det mest intima här, här där ingen annan är, här i mitt egna blanka här, här… dit tröttheten tar mig, dit.. inte mycket finns.. här utan tankar, och.. och här jag inte vill vara kvar, en plats som är tom och.. som jag vill ut från, ta mig ut från, skapa något nytt från, och.. jag vet inte. Jag är tillbaka i flödet. För jag vet inte, jag vet inte var jag kan gå, var jag vill gå, för vad finns utom flödet? Andra flöden. Strömmar att falla i, ge upp i. Jag vet inte, och jag är trött.

Trött, orkar inte, ge mig bara något nu att koppla av med, något skönt, behagligt, en distraktion från ansträngningar, ansträngningar som alltid ändå misslyckas, från de andra som bedömer mig, en distraktion och flykt från samvaron, från kraven, dömandet, misslyckandena.

Om jag bara kunde sova…