Egentligen ligger vi helt rätt i tiden

Egentligen ligger vi helt rätt i tiden, säger E. Vår asketiska regim är till för exakt det som den konsumistiska kulturen ständigt uppmanar: bygg dig själv, fostra ett nytt sätt att leva – allt är plastiskt! Vad är det som skiljer vår regim från fiendens? Vi är som coacherna, säger E., fast i dåligt självförtroende. Istället för att bygga självförtroende och självkänsla raserar vi självet. Vårt mål är den så kallade Individen. Den måste dö, den måste rensas bort från våra medvetande, den har ingenting med det vi kallar liv att göra. Individen är konstruerad, säger E., med plagg eller egentligen märken och prylar. Tecken som byts ut, månadsvis, åtminstone. Det är vårat mål, säger E. För det första att förneka deras företräde. Var alltid före. Allt som plockas upp av Dem är förlegat. För det andra att höja insatsen. Allt nytt måste intensifiera, gå ett steg längre, var mer extrem, överflöda gränserna. Eller med ett annat ord: accelerera. Om marknaden vill exploatera våra begär så begär vi mer, alltid förekommet mer, som att fresta, förleda rörelsen mot katastrof, alltid skjuta på rörelsen mot brytpunkten, mot vändpunkten, när det inte går att rädda.

Det är hipstern, säger jag. Hipsterns olyckliga existens. Brytpunkten sker bara hos individen. Den blir galen, eller så lämnar den. Den flykten, den snabba och lätta flykten, blir deras alternativ. Ofta. Undvik det. Det är inte vad vi vill ha, eller hur, det är inget att påskynda, säger jag.

Kommer du inte ihåg, säger E., när vi sa att vi inte får bli rädda för cynismen? Vi kan inte rädda alla. Samtiden är brutal. Det här är barbari! Det ligger inte framför oss i tiden, det ligger framför oss här och nu! Du och dina mjuka, lena fantasier, det är skit. Verkligheten är brutal. Den är blodig och du kan inte välja bort det jobbiga. Du kan inte shuffla bort det, klicka på nästa, glömma det du just sett. Om vi menar allvar med vår regim måste vi också ta detta på allvar, säger E.

Ok, säger jag. Det är vad jag gör. Trycker på nästa. Letar efter det nya. Förkastar det plastiska. Förkastar allting. Förevigar besvikelsen. Konstant missnöjd. Och det håller inte, jag står inte ut. Det har redan nått gränsen, tror jag, hoppas jag, för jag är rädd för att det inte finns något mer, att fortsättningen är samma, mer av samma, repetition av samma, repetition av allt som varit, ingenting nytt, nytt som varit, ingenting repeterat, oändligt, ingenting igen och igen med lite mindre energi varje gång till allt slocknat.

Det är acceleration, säger jag. Det är nihilism. Jag ser E:s uttryckslösa ansikte.

Ok, säger E. Jag blev hänförd av resonemanget. Poängen är inte att driva deras träning till extremen. Vi behöver vår askes som något annat, som ett led i en annan rörelse, en annan linje, som samtidigt utmanar och utnyttjar Deras. Utmanar i det att den tar det väsentliga, alltså det som gynnar vårat, och samtidigt upprättar ett alternativ. Vi behöver följa med i det här, säger E., vi kan inte bara stänga av och avfärda allt, och tro att vi kan uppfinna hjulet i isolation.