Om det här är sista gången

Om det här är sista gången (inte troligt) vore det av intresse att dokumentera känslan och de affekter som genomströmmar situationen. Halten är inte så hög som vanligt. Den är bara i det begynnande steget, precis innan det tippar över. Det är precis perfekt. Det är den situation som alltid eftersträvas. Kroppsligt (varken paralyserad eller illamående), psykiskt (en framåtriktad, energisk), och kanske andligt (som om upplyft, förbi det ordinära och vardagliga, liksom i en annan dimension men extremt närvarande).

Det är helt klart biologiskt, kemiskt. Skillnaderna minimala, molekylära. Det är lönlöst att försöka balansera på den nivån. (Tusentals gånger bort vår förmåga.) Precis innan: vill ha allt genast, ingen distans till något, allt möjligt att möta, interagera med, delta i, utveckla, fylla ut. Precis efteråt: Illamåendet, kräkningarna, ångern, tårarna, förlusten av kroppen och sinnet, förlusten av allt, av minne och glädje, allt det som lockade,

i stunden så mycket värre men efteråt lika lätta att glömma

Lusten drar, i munnen, magen, könet, överhuvudtaget, den drar en till.. mer, det finns aldrig tillräckligt, berusningen vill ha mer, mer att dricka, att smaka, att smeka, att dofta, en oändlig dragning, fullständig, dragning till, kanten, alltid för långt, alltid (oftast) innan eftertanken, en strävan efter fyllnad, extas, det fulländade – det omöjliga. Det efterlämnade, resten, den sura smaken, blasken, det stelnade, om inte ångern så skammen,

det omöjligas rest.

Vår lott. Rest är för välmenande. Vi är skiten, det lägsta, det motbjudande, äcklande. Det är vad det är. Det är där vi är, där vi varje gång hamnar. Det är vad vi undermedvetet begär. Så långt har det gått. Berusningen tar oss dit, i alla fall. I vilket fall. Vi dricker egentligen för att vi dras dit, för att vi vill dit, till skiten, för att vi har accepterat skiten, det lägsta, som vår existens, vår jord. Vi vill ut, men stanna kvar. Vi vill komma ut ur detta genom detta, men hjälp av detta. Froda i jorden, växa från det lägsta, av det lägsta.

*

Det var när någon nämnde ”lacknäftaperioden” som jag förstod att det hade gått för långt, eftersom jag genast kände igen det. Lukten. Den förödmjukande stanken som spred sig, genomsyrade kläderna, själva närvaron, som gjorde sig hela tiden påträngande, som vägrade upphöra, som inte kunde undvikas, som gjorde skammen offentlig, outhärdlig, tvingande. Skam kan vara skämmigt, men när den blir så total att ingenting kan rädda situationen, då är den förödande, inget som kan flys, det blir ett avbrott som måste hanteras eller så är det slut, skammen är så stark att inget alternativ finns, ingenting alls. Det är då man flyr, på det sätt som är möjligt. (Förnekelse, isolering, övergivande.)

*

Det är en fälla – självklart vet jag det – det är så uppenbart, när det är för sent. Det är alltid uppenbart i efterhand. Ingen tänker på drickandet som något smått, begränsat, som om det vore bundet till begäret, eller för den delen till konsumtionen, själva konsumtionsformerna, alla burkar och flaskor, flaken, antalen, att det finns mer, begärets själva begär, mer av mer, den gränsen är imaginär, något alla föreställs se och förhålla sig till. En osynlig barriär som begäret raserar.

Det finns förstås inget rationellt med drickandet. Det är en helt och hållet begärsdriven vilja, som går förbi all rationalitet. Det är en helt impulsiv handling. Ångern kommer alltid, men efteråt. Uppenbarligen är Jaget förslavat, eftersatt, bundet till en drift som löpt amok.