Archive for the Category ångest

 
 

Förbi hopp och förtvivlan

Förbi hopp och förtvivlan. Förbi, ett beslutsamt steg över, och en bestämd ansats att gå till botten. Det är vad vi behöver. Vi har sörjt och vi har förtvivlat. Nu måste vi samla oss och tänka efter. Det är inte första gången. Denna gången är det bara närmare. Terrorn. Den extrema skräck, intensitet och förtvivlan vi inte kan värja oss för. Det mer än smärtsamma, det chockerande, det som spränger varje ord, varje beskrivning.

Det är inte första gången. Det är otaligt nu, som en outtalad men självklar del av tidens gång, igen och igen, plötsligt men väntat, självklart men oerhört, överväldigande och tröstlöst, påminnelser om hopplöshet. Chock för att avbryta, upphöra, tysta reflektion, eftertanke. Nu, när röken lagt sig och ”kommentariatet” (alla hjärndöda krönikörer och överbetalda ledarskribenter) spyr ut sin galla, det är då vi måste vända bort blicken, på riktigt reflektera, ta ett djupt andetag eller två, och samla omdömets fakulteter.

Det var över ett år sedan jag började nedteckna dessa rader. Då slog terrorn till i Paris, bland människor som mig, mer påtagligt än tidigare, bland de som kunde varit mina vänner, samma ålder och samma smak, en rockklubb i staden, fest och berusning, plötsligt skräck och blodig mani, utan utväg, terror, förtvivlan. Orden räcker inte till.

Då kunde jag inte ta till mig vad som rapporterades. Jag förstod det, men det var ofattbart. Terrorn. Den är ofattbar. Dess verkningar och mål. Den lämnar oss mållösa och förtvivlade. Vår ord blir löjliga, otillräckliga. Vi kan inte uttrycka oss, terrorn drabbar oss så, vi förmår bara inte.

Jag måste backa, ta ett djupt andetag och tänka efter. Inte förhasta mig. Låta känslorna svalna, låta tankarna konsolidera sig. Terrorn kom när jag var tonåring. Jag minns fortfarande dagen då jag kom hem, efter en idrottslektion under gymnasiet, och min rumskamrat sa att ”de flygt in ett flygplan i World Trade Center.” Allt blev mer på allvar. Identitetssökande och politik, alla antaganden och sanningar man utgick från blev ostabila, tillfälliga, krävde en konstant uppmärksamhet, krävde ett rättfärdigande inte vilket som helst utan ett välgrundat, genomtänkt, baserat på mer än känslor och anekdoter. Osäkerheten som följde, hopplösheten, känslan av att inget kunde stoppa utvecklingen av fortsatt krig, terror och förtvivlan. Det är det enda ord jag kan använda för att beskriva känslan då och nu; förtvivlan. Förtvivlan för situationen här och nu, med skräck och smärta och sorg. Förtvivlan inför omöjligheten att stoppa deras hat. Förtvivlan inför att ordningen, den här Världen, reagerar på det förutsägbara sätt som kommer att återskapa och påskynda samma cykel av terror och förtvivlan. Förtvivlan över att det kommer att hända igen. Förtvivlan över att vi inte kan skydda oss. Förtvivlan över att försöken kommer att eskalera, förvärra, motverka varje flykt. Förtvivlan över att rädslan inskränker våra liv, våra möjligheter att överkomma hindren som de sätter, de, terrorister och förvaltare, alla de som upprätthåller ordningens dialektik. För glöm inte hur ordningen legitimerar sig; endast som motvikten till terrorn, som motpolen i en dödlig dialektik, vansinnets eskalation. De lemlästar och väntar sig tystnad, medgivande, underordning, de väntar sig det, terrorister och förvaltare, terrorn och ordningen.

Backa, ta ett djupt andetag och tänk efter. Vändningen, för mig, kom med 2011. Arabisk vår, indignados, Occupy, och, ja det har ju fortfarande inte slutat. Upproren kan slås ner eller ebba ut, men det går inte många månader innan ett nytt bryter ut. Kapitalismen är oförmögen att etablera någon ny ackumulationsregim som långsiktigt kan absorbera överbefolkningen och överskottskapitalet. Därför kan vi lugnt konstatera att upproren är här. Detta har gett mig en ganska stark övertygelse om att det här trots allt är vår tid. Ja, det är terrorns tid, krigens tid och katastrofernas tid också, men historien står inte stilla. Det är lätt vad man tror de stunder då det är som mörkast. När bomberna smäller och kulorna viner. MEN INGET STÅR STILLA. Inte pengarna, inte arméerna. Ingenting förblir. Det är inte mycket till tröst, men det är viktigt att inte glömma.

Det råder knappast något mysterium kring varför vissa dras till islamism, eller för den delen högerextremism. Om detta har jag inget att säga som inte andra redan har sagt bättre. Den FASCISTISKA LOCKELSEN – efter ordning och identitet – drivs också av begäret till ett annat liv. Och de har enkla lösningar för detta. En uppsättning regler att följa och ett ideal att sträva efter. Livet i den här Världen är outhärdligt, och finns inga utvägar kvar blir lockelsen stark. Den här världens förvaltare har inget att erbjuda utom mer av samma. Frågan ”varför” är därför inte ett dugg svår att besvara. Alla vet egentligen varför, det råder inget mysterium, vad än kommentariatet säger.

Den fascistiska lockelsen kan inte bemötas med samma medel. Vi kan inte byta ut de moraliska reglerna mot andra, och en identitet mot en annan. Vilket gör det så mycket svårare. Ett etiskt liv är inte enkelt, det kan inte sammanfattas i en lista av budord, i en bok. Etik är frustrerande, det måste den vara. Enkelheten är vad som är farligt. Det är enkelhet de vill ha, båda poler av den här Världen. Det är mycket därför den lockar så. Därför kommer den fortsätta att dra in de desperata, många av de som inte står ut, som bara vill ut.

Tillbaka till upproren. De har lärt oss en hel del om hur det har gått till i praktiken. Men kanske mest bara vid de mest intensiva faserna. Exempel av mod och uppoffring. Med berättelser och metoder i vardagen skulle fler och mindre exempel kunna lyftas fram. En mångfacetterad bild av ett slags ”alternativ”. Något att faktiskt LEVA FÖR. Men igen, det här är inget lätt projekt. Den fascistiska lockelsen kommer alltid att vara enklare, starkare, något vi inte kommer undan. Förtvivlan kommer förbli, förfölja oss, som en ständig närvaro, så länge den här Världen består. Vår skyldighet, till upprorens offer och den här Världens förtvivlare, är att fortsätta, bara fortsätta, stärka och mångfaldiga upproren, som för varje uppbrott stärker vår etiska strävan och brytningen med den här Världen.