Men jag ångrar inget

Men jag ångrar inget. Det var inte min intention att leva upp till deras förväntningar eller anpassa mig till någon underkuvad roll. När allt är sagt och gjort är jag ändå stolt; stolt över att ha gått min väg, över att ha kommit så långt. Många skulle inte klara det, och hur som helst har jag lärt mig saker på vägen som kommer att vara till nytta när vi omkullkastar hela den här skiten.

Era kravlistor och outsagda normer kommer vi att begrava. Det är vi som kommer att sätta normen som ni ska anpassa er till; eran tid är förbi. Det är bara en omgång bort, en omgång av uppgång och fall, erat fall. Döm oss nu, för det är eran enda chans, sedan är det vår tur och då kommer era regelverk och domstolar blåsas bort,
som askan på marken.

Gnistan och fnösket har ni själva lämnat. Resten kommer av sig självt, som en pust från slumpen, en vind från nordväst, inget ni kan göra åt,
inget att sätta emot,
en vind, en naturkraft,
ödet.

Vad är det som inte stämmer, frågar du. Vad är det som avviker? Vad är det du inte kan leva upp till, och varför här, varför nu, varför oss? För att det bara blev så. För att det råkade brista. Det var inte planerat. Det är inte personligt. Det är processer som pågår oberoende av oss, förstår du? Hur som helst är det ingen idé att blanda in känslor, det kommer inte att spela någon roll. Så här är det bara. Det är över. Vi står emot varandra, på var sin sida. Du är välkommen att byta, men tills dess…

Minns du hur det var innan du hamnade på andra sidan? Finns det inte något kvar inom dig, något litet, långt tillbaka, något som säger: gör bara det som krävs för att ta dig igenom? Den lilla tröskeln du stiger över, varje dag, och din bekvämlighet, det är det enda som står emellan, det enda som hindrar dig från att ta steget över. Du vet att du vill. Du vågar bara inte. Risken betyder för mycket för dig nu. Det räcker inte. Det är så du tänker, inte sant? Jag förstår.

Jag är bara här för att säga:
Det spelar ingen roll längre.
Du ser mitt leende, mitt lugn
Det är insikten,
att det inte spelar någon roll.

Men, min vän, det betyder inte att du ska pinas. Det finns ingen anledning att gråta, eller ångra något. Det finns bara anledning att bryta, att ta ett beslut. Gud kommer inte stiga ner från himlen och döma dig för dina synder. Du har ingen skuld att betala. Du har ett beslut att ta. En gräns att överträda, en position att inta. Vi väntar på dig. Det är bara beslutet att stå kvar som kommer att ställa dig mot oss.

”Vi vill inte gå ut i krig” hör vi er säga. När ni samlar era vänner, när ni grupperar er och säger med gemensam röst ”vi är inte som er, vi vill inte vara med”. Om det är så, då ses vi kanske igen. Linjen är dragen, skillnaden är markerad. Ni är lämnade åt er själva, och vi kan bara hoppas att ni verkligen är vänner. Ta vara på dig, håll om dina vänner, dina riktiga vänner, för bland er som inte beslutat finns de som bara väntar på rätt tillfälle, de som har beslutat men i hemlighet, och som bara väntar, som utnyttjar, som hoppas på,
sitt eget bästa, sin egen fördel.
Latenta fiender.

Vi kommer att mötas, i annat än det väntade, i situationer, med höjda sinnen, slipade vapen, skärpt närvaro. Där kommer vi att stå, det är vad jag väntar på. Det är vad jag tänker, när du nu räknar på – omdömet. På min, och din, fortvaro i det här spelet, skådespelet,
det avskilda lilla specialistskrået.
Fundera på vad det betyder, imorgon, vid slutet av allt, för dig, vad det betyder bortom bekvämlighet, att hålla kvar vid detta, detta som faller, som inte lever upp och förbi löjliga kontorsväggar, om det verkligen finns kvar något, för imorgon, något som betyder mer än en lönecheck, något för dig.

Det är därför jag ler. För jag vet, vad det här betyder, vilken plats det här har, i alltings ordning. Nej, inte oraklets visdom; det verkligas rörelse, jordens dragning. Vi rör oss mot en punkt, inte för att vi vill eller hoppas,
för att gravitationen ger materian tyngd,
en punkt där linjer korsas,
där beslut är fattade.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.