3 maj

3 maj, en dag som vilken som helst förutom att det just denna 3 maj var så att tiden stannade för en stund.

Väggar, korridorer av snutar. Svart, blankt.
Glömda mardrömmar. Blindhetens masker. Rädslans linjer. Män i mörka uniformer som utför mörka riter.

Rop och körer. Elektricitet. Rytmiska ord trotsar och växer.

Första vågen.
Upplösning, flykt. Skrik.
Den svarta armén är nu en våg av viftande batonger, plexiglas, order, hot. Att fångas in av vågen är att översköljas av smärta. Skrik, panik. En kvinna ligger på asfalten, medvetslös. Sirener tjuter.
Gatsten. Stenar hittas nära träden.
Träbänkar bryts sönder. Järnrör skymtas. Gatorna ömsar sitt skinn av stenar. Stenarna är i luften, en och en, fler, blir till regn av hämnd.
Den första snuten faller.
Vågen drar sig tillbaka.

Omgruppering, beväpning, embryon till barrikader, sedan – barrikader.
Blickar, gester. Ropen kommer tillbaka, men nu, hatiska ord.
Gränser dras, territorium ockuperas.
Förberedelser, väntan.

Men hundratals har redan infiltrerat fiendens territorium. De har kunskapen om staden, om de trånga gatorna, vet hur de ska röra sig.
Stenar och flaskor från en sidogata. Snutarna kastar i panik tillbaka. Det är krig. Striderna sprids. Snutarna måste hålla ihop och är inte lika mobila som svärmarna. De kan försvinna på ett ögonblick.
En helikopter smattrar ovanför. Nu – geografisk eskalering.
Rop och sånger i kollektiv eufori.

Snutarna har samlat sig, går till attack.
Ilska, ursinne, vansinne. Frustration. Hundra meter förlorat till snuten.
Flykt.
Ensamma rusar mot den svarta armén, med sten i handen, eller inget utom ursinnet.

Glas krossas. En bil står i brand.
Nya barrikader. Eld.
Snuten avvaktar.

Rinnande svarta ord på väggar. ARBETA ALDRIG.

De är starkare och beväpnade, de är repressionen, men också människor som blir rädda när de konfronteras.
De slåss för lönen, vi slåss för idéer.

Nattens mörker tar över staden. Eldarna är överallt.
Sammandrabbningar fortsätter. Snutarna i småbussar. Glas krossas. Ben knäcks. Stenar kommer från det mörka ovan. Snutarna mindre kaxiga. Natten är vår.

Fienden har endast en uppgift, att bryta dina ben. Att rycka bort dig, att straffa dig.
Vårat mål är att försvara den gemensamma dröm som nu samlar momentum.
Fienden väntar på tillfällen och slår till, som den måste göra, för att den är lagen. De slår till, mot enskilda och små grupper. De söker upp egna skuggor där de misshandlar i fred, tar ut sin hämnd.

Sakta blir det tystare, utmattning tar över, snutarna fortfarande rädda för skuggorna men redo med lyktor och batonger.

Vem som vann striden är inte den du tror.