Archive for the Category kroppen

 
 

Vaneigems utgångspunkt är i det ordinära

Vaneigems utgångspunkt är i det ordinära, banala, det vi kan kalla det vardagliga. Den ansats eller projektualitet som han formulerar i sitt kända fördrag börjar som en utmaning. Överlevandet kastas åt sidan, som en förbrukad rest, en förhistoria till ett verkligt äventyr.

Det börjar som en utmaning mot död, säger han, för allt vi såg var död; allt inifrån det rådande resulterade i meningslöshet, allting var bara en oändlig upprepning av detsamma, likgiltigheter, varor av abstrakt substans. Så vi blev arga, vansinniga, rent av hatiska, för vi stod inte ut med förväntningarna och kraven, den form vi förväntades uppfylla. Det var svaret på välfärden: vi stod inte ut med meningslösheten. Den spontana reaktionen. Det omedelbara, oförmedlade. Instinktiva? Ja, enligt Vaneigem. Makten behåller övertaget därför att den förnekar och trycker ner det omedelbara, hävdade han.

Idag? Även om den är viktig, och ja, en nödvändig utgångspunkt, så är den inte längre ”ren,” om den någonsin var det. (Det var den aldrig.) Det omedelbara är platsen det händer på, inte det rena uttrycket eller Sanningen. Vi kan istället för det ”omedelbara” tala om ”vardagen,” inte för att det skulle vara samma men för att inte dramatisera utgångspunkten för mycket och fortfarande stå med båda fötter på marken. Vardagen är mer banal. Långtråkig, händelsefattig, grå och smakfattig, inte vad vi i första taget skulle karaktärisera som en ”kamp,” och definitivt inget vi orkar uppehålla oss vid mer än nödvändigt. Det finns ingen utväg här, inget rent utanför som vi kan fly till. Men vi kan sluta att ta det seriöst. Vi kan sluta att acceptera reglerna som de har satt upp. Vi kan börja leka. Det är Vaneigems förslag.

Leken är idag allt mer desperat. Det kan man inte utläsa särskilt mycket av hos Vaneigem, det tycks helt enkelt ha varit en lättare tid – inte lätt men lättare – hur som helst annorlunda. Idag är skådespelets integration i allting så nära total att vår energi är närmast utplånad. Den biologiska revolution Vaneigem föreställde sig kommer utan tvekan att bli monstruös, kanske mer än vad han vågade formulera (även om blodlysten verkligen kommer fram i bokens sista salvor). Om vi vågar hoppas på att revolutionen kommer att vara en integrerad sådan så har vi kanske gett upp för utopiska drömmar. Men det är nästan allt vi har, så… Men leken, den är i grunden densamma, så vi har fortfarande anledning att lyssna till Vaneigem.

Leken är modellen för verkligt deltagande. Modellen för SITUATIONER, skulle vi med Vaneigem kunna säga. Men innan vi kommer dit ett påpekande: de är alltid utanför vår kontroll. Leken är fullständigt vår, och endast punkter på en linje för våra äventyr. Punkterna, situationerna, och hela linjen, är okänd, ständigt föränderlig. Äventyret är en resa, ett ”projekt.” Leken och situationerna är våra i den meningen att det är rumtider av total närvaro, omedelbarhet, under vår (delade) suveränitet, utbrytningar från Världens linearitet, bifurkationer i Historiens kontinuum. Äventyret, ”projektet,” den slutgiltiga punkten för vår självförverkligade subjektivitet är inte given, inget vi på förhand kan konstatera och enkelriktat sikta mot. Äventyret liksom varje lek har en öppen horisont även om vi redan har beslutat åt vilket håll vi ska börja gå. Vaneigem säger att självförverkligande är förverkligande av självets möjligheter. Det är utforskningen av dagdrömmar och fantasier. Det är allt som gör vardagen rikare. Det är meningsskapande. Utan den riktning som det ger kommer inte äventyret att peka utåt, bort från Världen och skådespelet. Vektorn som uppstår får fart av mer lek, av situationer, händelser. Nya riktningar kommer att ges, ny eller bredare mening kommer att ges åt äventyret. Det bärs inte upp av sig själv. Ingen bibehåller kraft av sig själv. Det behövs ständigt andra; andra människor och nya situationer. Åtminstone nya lekar.

ÄVENTYR (PROJEKTUALITET)

Vi har alltså var och en, varje enskild människa, inför ett beslut att påbörja sitt äventyr (eller gå tillbaka in i meningslösheten). Det börjar i utforskningen och försöken att förverkliga drömmar och fantasier, att ta sina begär på allvar, att ta omgivningen i besittning, att förverkliga sitt latenta varande, att kort sagt ta steget. Snart kommer förmågan och kraften att tydligt bli beroende av andra. Vaneigem talar här om ”identitetsreflexen” som ett moment eller process som stärker var och en i en uppbygglig process i en (mer eller mindre tillfällig) gemensam riktning. Det handlar om att se sig själv i andra, att nå den kunskap som endast existerar utanför självet. Självförverkligandet är helt beroende av den delade strävan och den gemensamma kunskapen. Hur man når den är, tyvärr, bortom varje enskilds makt. Det är lätt – eller var lätt, för Vaneigem, då – att tala om detta som nästan en självklarhet eftersom han talade i en period av allmän uppgång, i ett uppsving för motsättningar och radikala utbrytningar, i en våg av synergisk extas. När det inte längre bär oss som det bar Vaneigem och hans vänner, när vågen istället tycks gå neråt, då… Då är det svårare. Rörelsen stannar upp, energierna rinner ut, isolationen tar över.

I båda fallen (isolation och extas) sker den nödvändiga kommunikationen klandestint, under radarn, hemligt. Vaneigem talar om nattlig passion, hemliga möten, poetiska uttryck; parets och de sammansvurna vännernas konspiration. Detta är mer vår tid. Isolation och osynlighet, en närmast total separation, som måste söka förbindelser i små sprickor, som undangömda rum, kanske en blogg, ett forum, eller i sällsynta fall en faktisk plats, som en bokhandel, ett kafé, ett bibliotek. Det är i alla fall små antal, kanske bara ett par. Älskare eller vänner. Två, tre, max fem, som konspirerar, planerar, ”organiserar” en utveckling av var och ens äventyr, var och ens självförverkligande, till en förhöjd lek, kanske en situation. Om inte så mycket så i alla fall en livhanke, en fortsättning på äventyret istället för tom överlevnad.

Nästa svårighet, som Vaneigem inte kommer till – igen troligen en konsekvens av den historiska begränsningen – är strategi. Det är helt frånvarande i hans fördrag, därför att han bara kan föreställa sig taktik. Taktik ser han som den förbindande länken mellan lek och poesi. Men lek och poesi är båda situationella, alltså praktiska och begränsade. De är i nuet, det omedelbara, och inte i framtiden. De är inte framskjutna, föregripande; de äger inte det som kommer. Strategin förutsätter en kunskap som inte begränsas till det nuvarande och som förmår att förutspå. Det är något som bäst utvecklas bortom de hemliga mötena och små konspirationerna. Det är något som bäst formuleras i bredare nätverk. (Kanske fanns strategin ”i luften” för Vaneigem och hans vänner, i miljöns och tidsandans diffusa diskurser, så att den var något att agera inom, som outtalade direktiv och ramverk, en allmänt redan accepterad linje att följa. Men i så fall inte tillräckligt (själv)medvetet och därför nu en förbrukad språngbräda för oss att kritisera.) Det är något som rent av kräver distribuerad intelligens. Strategi förbinder projekt, sammanlänkar dem, gör äventyren till gemensamma berättelser. Det förbinder i ett utbyte av medel och mål, och i språk och diskurs, i slutändan i en berättelse, en riktning, en gemensam utbrytning. Taktik utan strategi är bara bubblande under lock, frånvaron av kvalitativt omslag.

Den lekfulla attityden är i slutändan vad Vaneigem framhåller som garanten för fortsatt äventyr. Han ger oss insikter och råd om situationens lek och poesi. Han ger oss lite, alldeles för lite, gällande dagen efter. När det ebbar ut och när vännerna tonar bort. I förtvivlan måste vi skriva om reglerna för äventyret.

LEK (ANNAT BRUK)

Hans första och sista råd, det mest värdefulla, är alltså… lek. Lek med saker, idéer, ord, om du kan, situationer kanske, de små och vardagliga, alltså sluta ta någonting på allvar, utom din frihet, ditt projekt för självförverkligande, vägra böja dig för Makten och Världen, streta emot och bejaka livet, allt det livet begär, dina dagdrömmar och fantasier, det är inget som kan tillåtas att förnekas, det måste vara början och utgångspunkten för allt, själva anledningen att stiga upp ur sängen på morgonen. Om du förlorar det…

Ordet, och begreppet, som Vaneigem och hans vänner använder är détournement. Det har förminskats och därmed förvanskats till en slags konstnärlig metod för att återanvända varor och bilder på nya sätt, gärna ”utmanande” och estetiskt innovativt, för att på så sätt förbinda segment av marknaden med nya bilder och affekter – för att öppna nya vägar för ackumulation och löftet att ingenting förändras. Det är idag påtagligt för vem som helst som bara ifrågasätter bildernas omedelbara ytlighet; ta vilken reklam som helst och undersök hur långt deras ord håller. De ansvariga skulle direkt försvara sig med att de bara leker med bilder och att ingenting egentligen betyder något. Vi måste svara med: vår lek är på allvar. Inte så att den blir ritual, och framför allt försöker vi alltid ha ett leende på läpparna. Men den spelar roll. Den får äga rum – ta över rum och tid. Vaneigem definierar détournement: ”Det är en handling där leken fångar och återförenar människor och saker som hittills varit stelfrusna i en hierarki av fragment.” Om vi kan återbörda den betydelsen och praktiken till vardagen så har vi något…

…något att fortsätta med, trots begränsningarna, begränsningar som isolationen och statsapparatens repression. En praxis att ständigt tillämpa för att bryta ut. En motståndets alltid tillgängliga flyktlinje. En primär etisk princip.

Så, igen; ett beslut att påbörja sitt äventyr, en utforskning av drömmar och fantasier, sedan försök till en eller flera förbindelser som stärker var och en i en uppbygglig process i en gemensam riktning. Hemliga möten och samtal som förbinder oss förbi isolationen, som pekar i fortsatt riktning mot situationer, om inte bara för fortsatt existens så en fortsättning på äventyret istället för överlevnad. En lekfull attityd gentemot varorna, omgivningen i allmänhet, garanterar en väg; om inte en direkt upprorisk, så åtminstone en riktning.

NJUTNINGENS DIALEKTIK (BERÖRING OCH OMSORG)

I slutändan – i slutet som vi upplever den nu i utmattningen, isolationen, ångesten – är Vaneigems projektualitet otillräcklig och eggande, både ock samtidigt, kanske en mall att bygga vidare på. Inte bara det, men först och främst. Mycket måste förkastas, som den uppenbart patriarkala ingången till vad han kallar ”njutningens dialektik” och passionernas rörelse. Och föreställningen om att aktivitet, i kontrast till passivitet, i sig skulle var revolutionärt. Gilles Dauvé hårdrog kritiken när han hävdade att ”Vaneigems bok var ett svårt arbete att utföra då man INTE KAN LEVA DEN … Antingen kurar man ihop sig i det borgerliga samhällets skreva eller så ställer man oupphörligen upp ett annorlunda liv emot det, som är impotent eftersom endast revolutionen kan göra verklighet av det.” Eller mer kortfattat: ”det blir löjligt när man försöker leva det idag.”

Men vi vill rädda aspekter från Vaneigem trots att vi erkänner begränsningarna i en allt för snäv tolkning och vilseledningarna de har gett upphov till, och de teoretiska begränsningarna i Vaneigems och hans vänners förståelse, så som ignoransen av krisens fördjupning efter de ”gyllene årens” skenbara uppgång.

Vaneigem talade om ”det erotiska” först och främst som en strävan efter samstämmighet, koherens, en upplösning av ångest. ”Det erotiska är passionernas utveckling så som de blir enhetliga, ett spel med enhet och variation utan vilka en revolutionär koherens inte kan existera.” Närheten till Wilhelm Reichs speciella utveckling av den psykoanalytiska metoden är tydlig. Den outlösta erotiska spänningen bygger upp ångesten, så utlösningen blir av skenbart uppenbar anledning lösningen och vägen för frigörande relationer. ”Men problemet och upplösningen av spänningar finns inte enbart på sexualitetens nivå. Det karaktäriserar alla mänskliga relationer.” Utan upplösning (lätt tolkat som utlösning): ingen njutning och utgång från den permanenta krisens stasis. ”Vad skulle en värld utan neuros vara? En ändlös bankett, med njutning som enda rättesnöre.” Njutningen är i sin högsta, mest fulländade form, en enhet i kommunikation och deltagande. Det är inte förvånande att Vaneigem, och många i hans generation, därför direkt sökte sig till (den sexuella) orgasmen som det självklara målet med njutningens strävan. Det är ju trots allt kroppens begär, nervanslutningarnas ultimata slutpunkt. ”Ju mer intensiv njutningen blir, desto mer kräver den hela världen.”

Vi behöver bredda vår förståelse av njutningarnas bruk. För oss är inte bekymret den sexuella frigörelsen från konformismen. Vi är redan frigjorda, men vi är ensamma. Det är beröringen, närheten, som vi saknar. Inte orgasmen. I intimiteten kan de band skapas som skapar en värld. Det är vad vi söker: inte att kräva hela världen utan att skapa en ny. Skillnaden är hårfin men viktig. Det är en förskjutning av perspektiv mot det ordinära, vardagliga, utan den pubertala ivrigheten efter extas. Vardag utan baktankar som privilegierar aktiviteten. Skapandet av en värld är det utdragna, långsamma utarbetandet av en plats, en form, vanor, språk. En värld är inte en orgie. Om den njutning Vaneigem framhävde bäst kan beskrivas som begärets masturbatoriska förbindelser så kan den njutning vi söker möjligen beskrivas som sensibiliteters sanningar. Sanningar som förbinder oss därför att vi KÄNNER dem. Sanningar som är gemensamt affekterande. Som kräver av oss, som pushar oss i en riktning, som ÄVENTYRAR OSS. Inte så mycket begär, alltså, som beröring. Kontakt (con-tacto, ”röra vid”) är det som samtidigt gör det möjligt för oss att känna var potential rör sig och hur den kan medföljas utan att tvinga den. Aktiv och passiv. Omsorg som njutning, njutningens omsorg.

Men det egentligt avgörande är mer den lekfulla attityden, oviljan till självuppoffring, tvång och lögner. Det är lätt att anmärka på begränsningarna i Vaneigems och hans vänners förståelse av intersubjektiviteten som en bristfällig förståelse av totaliteten, och därmed ensidigheten i deras ingång till ”skapandet av situationer,” en ignorans av de historiskt objektiva rörelser situationerna uppstår ur. Men attityden kvarstår som en ofrånkomlig förutsättning. Det är den första punkten för varje linje. Debord kritiserade den så som den fortlevde bland de så kallade ”pro-situsarna,” och drog sig tillbaka till en alkoholiserad landsbygd, innan han avslutade sin existens med en kula genom hjärtat. Dauvé distanserade sig ännu ett steg genom att anklaga Debord för att inte ta konsekvenserna av sin egen kritik och samtidigt lämna Vaneigems bidrag i samma hög av förgånget material.

Vi insisterar på dess relevans, även idag. Vi vill lyfta fram andra aspekter än de som förut kanske varit dominerande. Vi tror att det här finns recept för utsökta äventyr.