Han är en dåre men inte bara det

Han är en dåre men inte bara det. Det är rätt att säga det, både om honom och vad han gjorde. En jävla dåre. En halvt intelligent sådan. Allt han sa var inte dårskap, även om det mesta var ganska mediokert som bäst.

Vi har lyssnat på vad han har sagt. Han har fått den bästa möjliga plattformen för att få ut det. Största streamingtjänsten gör det möjligt, de har till och med betalat för det. Och detta långt efter terrorn då de största tidningarna publicerade hans manifest. Dels har de låtit honom själv tala. Dels har de gjort en dramaserie som beskriver och i viss mån ursäktar hans perspektiv. Allt finns inte där, men det är talande. Vi måste gå djupare, men vi kan inte ignorera det. Det är i alla fall något att börja med. Hursomhelst har inget av det fått oss att tänka annorlunda. Redan från början förstod vi att det var något fel där. Något som inte stämde, trots att det där både fanns ett sätt att leva och ett sätt att förhålla sig till omvärlden som tilltalade oss, som vi till och med delvis strävade efter. Det fanns ett liv där, men också en dårskap.

Vi har hört dårskapen.

Han säger att han vill bli en eremit och hoppa ur det teknologiska systemet och bejaka sin individuella frihet. Han vill också bli en symbol som sporrar till revolutionär aktivitet. Med aktivitet menar han – det är bara knappt implicit – bomber och lemlästning. Från en telefonbok (hävdas det) valde han ut sina offer. Redan 1962 bestämde han sig för att motsätta sig teknologi i alla dess former. Men det dröjer några år innan han faktiskt blev aktiv, i hans mening. Först 1971 flyttar han ut till skogen utanför Lincoln, Montana. Det dröjde till 1978 innan han skickar första brevbomben. Totalt skickar han sexton bomber, varav två leder till dödsfall. Det innebar mordiska attentat mot grannar. Han beskriver hur

“Up until the middle 80’s, I thought the situation was hopeless. I thought there was nothing could be done to prevent the technological system from going the way it was. All my monkeywrenching activities were simply.. It was simple anger and revenge, I’ll tell you frankly. To me, I felt that I was almost completely alone in this respect.”

E. påminner mig om att jag ska vara ute efter det positiva, alltså det som inte bara är dårskap eller ointressant. Teds egna ord är dock mest om isolation och förödmjukelse. Det går inte att komma undan. Och det går inte att komma undan min… distans – det är det finaste jag kan säga. Jag förnekar inte mina förbindelser men det kommer också att vara klart att jag föraktar hans ord. Somliga kommer att tycka att det är hårda ord, andra kommer att tycka att det är otillräckligt. I slutändan, hoppas jag, kommer det att klargöra.

En dåre, men inte bara det. Inte bara dårskap. Det andra, som måste erkännas, var ett sätt att leva. Det kom ändå först, om vi ska tro historieskrivningen som vi har fått. Begäret till naturen och omfamningen av den eller snarare tillåtandet av naturen att omfamna en. Han var alltid en solitär och naturen välkomnade honom. Men han fick inte vara solitär trots alla försök. Irritationen är förståelig. Föraktet också. Hat är i längden en lika naturlig reaktion. Men att han valde att ”agera” snarare än att fly säger något. Var det inte möjligt att fly? Kanske inte, men det får vi inte veta. Om det finns något här så får vi hursomhelst inte veta. Vi får bara veta att han hatade och att han agerade.

Han mördade.

Han mötte aldrig inkräktarna. Han talade aldrig med dem. Han talade inte med någon. Han försökte aldrig upprätta något slags samtal. Det existerade inte i hans föreställningsvärld att någon slags gemenskap skulle kunna mötas upp och samtala och upprätta några gemensamma regler. Allting utifrån var fientligt.

I en mening var han en krigare som förhöll sig till omgivningen som ett inbördeskrig. En isolerad krigare i en upplevt inkräktande terräng. Hans agerande måste förstås i de termerna, tror jag. I ett sådant tillstånd är alla förbindelser redan var brända och det finns ingen möjlighet att etablera territorium för fria förbindelser. Allt är redan förlorat. Den ensamma och dess våld är det sista som återstår. Som ett trängt djur, rent instinktivt reaktivt.

Han var ensam och bara sig själv. Han hade inte bara dragit sig tillbaka från Världen. Han hade fullständigt förnekat den. Alla inkräktare blev fiender.

Jag köper det inte, kontrade E. Undanflykter. Det är för enkelt. För det första fanns det massor av flyktvägar. Han var inte alls så trängd som det framstår. Hans reaktion kom från en annan plats. Han ville redan från början hämnas, det är klart. Reaktionen kom först och överbestämde allt annat. Det var inte så att han sökte förklaringar eller någon djupare förståelse. Han hade redan ett hat som reaktionen formades utifrån. Det är skillnaden, sa E. Allting annat har kommit i efterhand.