Omständigheterna kan grovt sammanfattas som följande
Omständigheterna kan grovt sammanfattas som följande: mörker, pressad tid, yttre krav som ställer framtiden överhuvudtaget i vågskålen, och ett obefintligt självförtroende. Det kunde med andra ord vara bättre.
Responsen kan grovt sammanfattas som följande: förskjut, försämra, ignorera. Det är med andra ord vad man kan vänta sig.
Det finns ingen att skylla på, utom mig själv såklart. Alltid mig själv. Är dålig på att ta vara på mina privilegier. I ett annat sammanhang skulle jag skryta med min tendens till självdestruktion. Skulle säga: inte en oförmåga, tvärtom en förmåga att destruera arbetskraftsreserven, att undergräva betingelserna för Världens fortgång. I ett annat sammanhang, då jag inte befann mig i de aktuella omständigheterna, då skulle jag kanske säga så. Men under rådande omständigheter tar oron över. Omständigheterna är förstås delvis självförvållade, och med lite distans inser man det. (Men inte endast, och det är viktigt att komma ihåg.) Slumpen ska inte underskattas. I själva verket vill jag överskatta den, bara för att behålla huvudet ovanför vattenytan. Det var slumpen som gjorde det! Tillfälligheter, helt bortom rimliga åtgärder! På en personlig nivå finner jag det legitimt att resonera så, för globalt sett är ändå oddsen emot oss. Säg inget annat, inte nu, jag måste överleva natten. Vi kan kolla upp fakta senare, när omständigheterna är andra.
Om det hade varit annorlunda så hade inga definitiva gränser funnits. Det gör det inte idag heller, påstår förvaltarna, men inser då inte hur penningen styr utanför deras inskränkta perspektiv. Om det hade varit annorlunda så skulle gränserna finnas men vara oändliga, något som kunde överkommas efter tillräckligt många försök. Kraven, tröskeln, skulle finnas kvar, men inte oron. Algoritmer skulle slumpa fram nya prov, oändligt många. Du skulle alltid ha en chans till, och ingen skulle tyngas ner av extra arbetsbörda. Det skulle kunna göras när som helst, när du verkligen var förberedd.
Ingen stress, ingen oro. Fortfarande slump, men med oändliga försök går slumpens betydelse mot noll. Drömmar att trösta sig med, och drömmar att kämpa för. DET är det viktiga att komma ihåg, i omständigheter som dessa. Trotset, motsättningen. Målsättningen att vi ska vara bland de sista. Att det efter oss inte finns någon oro kvar. Den drivkraften är vad som måste väckas.
Problemen blir praktiska, inte existentiella. Utnyttja alla möjligheter för att manövrera i terrängen, lägg upp en långsiktig strategi, håll huvudet kallt och fokusera. När du gör det till personliga misslyckanden, som bevis för din oduglighet som människa, det är då de vinner. Odugliga är de flesta, men flera av dem klarar sig ändå igenom. Och de spelar bara med. Så det är ingen ursäkt. Känslorna, det personliga, allt sådant måste ut, bort från det strategiska tänkande drivkraften manar till. Kall, hänsynslös planering. Det är vad som behövs.