Vad vi har att utstå är inte bara hat utan likgiltighet

Vad vi har att utstå är inte bara hat utan likgiltighet, den fullständiga likgiltigheten över konsekvenserna av hån, mobbing, våld och mord. För de flesta gör ingenting, de bara ser på när omständigheterna äger rum. De väljer att stå utanför, därför att det är bekvämt, därför att de tillåts vara så länge de inte gör något. Det är omständigheterna vi måste utstå.

Vi utstår med hjälp av våra vänner, våra förbindelser, de som har valt att offra något, som har valt att koppla loss från Världens flöden och knyta band med underjorden. De hjälper oss att utstå bara genom att lyssna. Genom att upprätta en kontakt som håller oss vid liv. Bekräftelsen av att vi inte är ensamma, att det finns en gemenskap utanför som strävar bortom.

Det är dessa andra som bekräftar att det fortfarande finns liv, något att leva för, något som kan ta vid efteråt, efter den här Världen. Det är dessa andra som inte suger ur vår lilla, kvarvarande energi. Som skapar förutsättningar för en annan sammansättning av energierna. De är, efter att allt är sagt och gjort, vårt hopp. De är, efter samtalen, argumenten, känslorna och omständigheterna, vad som återstår. Vårt hopp står till att de finns kvar.

För vi räknar med att förgås i den här sista striden. Ja, en konflikt, en konfrontation som kommer vara absolut i den meningen att extremerna omslukas och överskrids. Vi räknar med en gräns och ett språng, en gräns som avgränsar det gamla från det nya, och ett språng till något nytt. En ny jord, en ny art, en ny tid.
Det är varför vi utstår. Varför några av oss utstår, medan många, allt för många, ger upp, övervinns av hatet och likgiltigheten. Vi gör vad vi kan för att sprida insikten (men det låter för förmätet att säga insikt; det är blott ett hopp). Vi uttalar, uttrycker, skriver. Det är allt vi kan göra.

Vi försöker. För vi är inte ensamma.