Till tonerna av Tjajkovskij begravde man Sovjet
”Till tonerna av Tjajkovskij begravde man Sovjet…” När Aleksijevitjs röster talar om slutet är det med besvikelse. Få vill tillbaka men alla verkar överens om att slutet var en katastrof. Också de som slogs för slutet instämmer. Den grå vardagen – ”kökslivet” – skulle bli som amerikansk film, säger en röst. Tomheten och bristen skulle fyllas med något nytt, något färgglatt och spännande. Slutet kom, som de ville, och homo sovieticus försvann fort, det skedde verkligen en helomvändning. Det ”räckte med att någon ställde sig upp i en talarstol och sa: »Gör affärer, bli rik!« – så var alltsammans glömt. Alla de sovjetiska böckerna var bortglömda.” ”De intellektuella sålde ut sina bibliotek.” Böckerna hade gjort dem besvikna, också behövde de ju pengarna. Från en besvikelse till en annan, från en katastrof till en annan.
Vad hände? ”Vi borde ha läst Lenin istället för deckare. Lenin och Marx.” Det var ingen revolution och inget nytt byggdes. Det bara upphörde, föll ihop, kollapsade. Ingen förstod vad som hände. ”De trodde de skulle få leva som i Amerika och Tyskland, men nu får de leva som i Colombia.” Sovjetmänniskan kan inte ha funnits. En människa försvinner inte bara så där. De förfördes av varor, simpla ting, också försvann allt det som de trodde var en ny människa och ett nytt samhälle. Sovjetmänniskan var samma gamla människa, exakt samma, där det ytliga hade rensats bort, och ersatts av en ny yta föreställande något djupt och genuint. Skillnaden var att kökslivet var gråare. De hade tagit bort marknadens förförelser, ersatt med uppfostrande litteratur, tvingande kollektivism. Inget nytt. Inget genuint nytt. Homo sovieticus fanns inte.
Inte heller i partiet. 15 miljoner medlemmar men inte en enda ledare. När slutet var där kom inga direktiv, inget. Det fanns ingen övertygelse. Och nu talar de bara om fosterlandet, om heroismen, ”hjältestaden Moskva”. Slutet blev ett trauma. Inte bara för 15 miljoner partimedlemmar. Röster säger ”ska de få bete sig hur som helst? Ingen respekt…” Och de säger ”alla skiter i allt, och framtiden är också bara skit.” Ett slut utan slut, utan förlösning. Friheten var inte vad de trodde. Nu kan de bara dricka friheten.
Tags: