Det är ändå ett egendomligt fosterland

Det är ändå ett egendomligt fosterland, inte ett förhistoriskt, mytiskt, utan deras egna, de var själva hjältarna. Några få röster i Aleksijevitjs bok säger fortfarande att ”mitt fosterland är oktoberrevolutionen”. Men de är nästan inga alls. För det är inte längre revolutionen som är födelsen, utan kriget. Ingen minns revolutionen. Bara kriget. Då var revolutionen över för länge sedan. Det gamla partigardet hade rensats ut. Mördade, fängslade eller i exil. Det byggdes ett annat samhälle men inte det de gjorde revolution för. Det var detta andra samhälle de offrade sig för. Stalins nation, döpt i blod. Inte konstigt därför att ”Halva befolkningen drömmer om Stalin…” Han kommer att återuppstå. Flera säger det, inte bara de gamla. En medelålders man som sysslar med ”business” säger: ”Det är ingen ordning nuförtiden. Vi skulle behöva en Stalin.” Ordning, säkerhet och stabilitet. Det är vad folket vill ha. Det har alltid varit folkets önskan. Vad revolutionärerna insåg var att folket inte existerade. Proletärerna i Petrograds fabriker hade en helt annan uppfattning om vad ordning betyder jämfört med fabriksägarna eller tsaren. Det fanns ingen enhet där. Folket existerade inte. Stalin var folket.

Efter slutet upptäckte de igen att folket inte existerade. ”Alla är vansinnigt ensamma.” Det blev grått, igen. ”Det fanns ingenting färgglatt.” ”Alla levde bakom stängda dörrar.” Igen. Om något som liknade ordning och stabilitet, och därför kunde kallas folket, fanns tidigare så försvann det med slutet. Slutet kom med arbetslösheten för många och ”folk med högskoleexamen fick jobba som försäljare och diskare.” Nästan alla röster säger i kör att ”rättvisan” är borta och att ”skurkarna” har tagit allt. ”Och nu vakar de skallarna på våra barnbarn och gör dem till soldater, som ska försvara deras miljarder.” Folket existerar inte, därför försöker de skapa ett. Samma nu som då. En kris, eller, en katastrof drar fram och lämnar fältet öppet. ”Det är uppenbart att något kommer att hända. Och det snart. Ännu är det inte revolution, men man känner att det drar ihop sig. Alla väntar: Vem, var, när?” Och hur, för vad? En ny Stalin och ett nytt folk, eller på riktigt en ny människa?

Det finns anledning att frukta en ny Stalin, en ny Ledare och ett nytt Folk. Det finns redan en ny Ledare och han försöker skapa sitt folk. Det görs med krig, inte revolution. Och det görs med desperation, inte hopp. ”Jag ser inga människor med lysande ögon.” Det är mörkt, väldigt mörkt.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.