Vi läser om Sovjet

Vi läser om Sovjet. Vi kan inte riktigt sätta fingret på det men av någon anledning känner vi att vi måste läsa på om den sovjetiska erfarenheten. E. frågar vad det var för någonting egentligen, ett experiment, ett laboratorium, kanske ett historiskt projekt eller rent av en historisk nödvändighet. Vi vet inte riktigt vad de orden betyder, allra minst E. vet vad de betyder. Men något måste vi kalla det, säger E. En erfarenhet därför att vi vill åt helheten, säger E. Det fanns nog, fortsätter han, historiska nödvändigheter där, och flera projekt, och att mycket experimenterades det med, och att det uppstod från och till, här och där, laboratorium. En erfarenhet alltså, det är det bästa ord vi kan komma på. Vi är hur som helst helt överens om att det inte var ett system eller en modell eller, ännu sämre, en ideologi.

Vi läser Svetlana Aleksijevitj om den ”röda människan”, homo sovieticus. Den människa som präglades av den sovjetiska erfarenheten. Den människa som skulle bli, eller rent av var, den nya människan. Mänsklighetens framtid. Det var i alla fall idén. Vi är tveksamma, jag och E. Vi tror inte riktigt på Aleksijevitj. Fanns verkligen homo sovieticus? Det kan inte ha varit en genuint ny livsform, tänker vi. Men det är såklart för att vi är nostalgiska för det historiska projektet som skapade det, och för att vi blundar för det historiska brott projektet ledde till, eller det är vad vi skulle beskyllas för åtminstone. Homo sovieticus existerade och det var en katastrof och du ber bara om en ny katastrof om du inte accepterar detta. Så säger de till oss.

Det är sant att vi är nostalgiska, men vi är det inte med flit. Det är något med den där erfarenheten, eller vad det nu är, och revolutionen som vi inte kunnat släppa. En känsla av att allt inte har sagts ännu, eller åtminstone att inte alla röster har hörts riktigt. Vi är lite tveksamma till Aleksijevitj, det är vi, men vi kan inte sluta läsa, för i sin bok har hon samlat många röster vi vill höra. Vi drömmer fortfarande om revolution, trots att vi mycket väl känner till katastrofen. Vi kan inte förneka vår nostalgi, men när vi drömmer så är det inte för att få uppleva samma utan för att göra annat. Om det hade varit möjligt. Vi tror det fortfarande. Vi tror inte att homo sovieticus fanns. Vi läser Aleksijevitj för att se om vi ändå kan höra någon ny människa där.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.