Om jag inte kan skriva något borde jag åtminstone läsa något

Om jag inte kan skriva något borde jag åtminstone läsa något. Om jag inte kan läsa något borde jag åtminstone titta på något. Om jag inte ens kan göra det borde jag åtminstone försöka göra ingenting, men jag upprepar bara slentrianmässigt tomma distraktioner. Att bara nå ett tillstånd av passivitet har blivit en ansträngning. Att bara bryta in stunder av passivitet i vardagens cykler av tomma distraktioner skulle vara ett brott med vardagen. Den här vardagen är ett ständigt uppskjutande av det jag borde göra, det jag önskar att göra, alltings uppskjutning till efter stundens njutning, alla de ständigt upprepade nu som fylls med tomma njutningar.

Avbrott räcker inte. Möjligen om det är ett våldsamt och totalt avbrott, men inte annars. Hur många gånger har vi inte väntat på eftertexterna eller att musiken ska tona ut eller att det ska bli strömavbrott eller vad som helst. Men det kommer aldrig. Det går inte att välja bort repeat. Det rullar på tills vi somnar. Och sedan upprepas det, dag efter dag, tomma dagar med tomma njutningar, längtandes efter slut och något helt annat.

Det räcker inte med några fjuttiga avbrott. Det kommer inte hända något utan dem, men avbrotten i sig räcker inte. Tänk på hur det blir efter avbrotten, det är det viktiga. Det normala, vardagliga, efter avbrottet. Jag har tänkt för mycket på bara avbrott och när de kommer och vad de är men jag måste tänka mer på efter avbrottet. Om jag inte själv kan avbryta flödena jag dragits in i – njutningsflödet, arbetsflödet, kapitalflödet – måste jag åtminstone ta reda på hur jag utnyttjar avbrottets situation, hur jag tar tillvara på de små möjligheterna för att blockera återgång till det gamla normala, det vardagliga jag hatar.

Jag måste tänka mer på detta. Men för att tänka måste jag skriva. Om jag inte kan skriva behöver jag åtminstone läsa något. Kan jag inte det heller måste jag åtminstone försöka göra ingenting, stänga ute distraktionerna, för att skapa distans och utrymme för att göra något annat. Det är en ansträngning och det är frustrerande. Men det finns inget alternativ. Längtan efter en annan vardag plus avbrotten, de oundvikliga avbrotten jag väntar på, ger detta. Det är egentligen oundvikligt och det är åtminstone glädjande.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.