Grå vardag
Grå vardag. Allt är smaklöst. Mitten av november. Har just ätit lunch, smaklöst. Ute är det grått, verkligen grått. Varken ljust eller mörkt. Grått. Gör mig i ordning för att åka och handla. Det börjar duggregna. Jag går igenom parkeringen, går igenom gångarna, går igenom rutinerna, vardagsmönstren. Jag intalar mig själv: det här är inte ett liv. Jag lever inte. Jag upprepar samma mantra, varje dag: det här är inte ett liv — något måste hända.
Det är min förbannelse, mitt fängelse: det ständiga självanalyserandet, tänkandet utan tankar, upprepningar. Jag tänker att något måste hända, jag måste glömma bort mig själv, råka trilla av karusellen, bli drabbad. Jag tänker det och med det hindrar jag det. Om jag bara kunde tänka bort tänkandet, nå tänkandets slut, tömma det. Men det kommer igen. Upprepas.
Jag är trött. Alltid trött. Jag vill ibland göra som Bartleby; bara stanna upp. Sluta. Välja bort. Förtvina bort på denna obetydliga plats. Bli obetydlig. Upprepa Bartleby: ”I am not particular.” Men det är en ansträngning för mycket. För trött för att stanna upp. Inget händer för att det inte slutar hända något. Kroppen i händelselös rörelse, tänkandet upprepningar utan tankar. Det här är meningslöst. Det betyder ingenting.
Allt är grått, allt är invaderat av det gråa. Inget kommer ur det gråa. Det är inget att göra åt. Det är ändå meningslöst. Vänta bara på mörkret. Vänta ut det gråa till mörkret tar över. Först då kan jag tänka. Jag vill tro att det var vad Bartleby gjorde; vänta ut det gråa, det meningslösa, den här världen, för att i mörkret och enskildheten äntligen få tänka utan distraktionerna av de meningslösa upprepningarna, att få tänka fritt.
Käre Bartleby gjorde sig obetydlig för att få frihet. Den enda frihet han kunde tänka sig. Den enda frihet jag kan tänka mig i mitten av november, i den kvävande gråheten.
Fast han hade det trots allt något lättare vår käre Bartleby. Mindre distraktioner. Inte lika hopplöst inkopplad i njutningsflödet. Men han betalade det ultimata priset, det går inte förneka. Han tog sin obetydlighet till slutet, och det hände något, om än väldigt lite. Också hade han fördelen av att vara en litterär karaktär.
Jag är, sorgligt nog, ingen litterär karaktär. Jag har försökt men inte lyckats försvinna. Jag fortsätter upprepa Bartleby: ”I am not particular.”
Tags: