Var är jag nu
Var är jag nu? De kunde lika gärna valt att inte ringa. Men nu är jag här. En arbetsplats, ett jobb. En inkomst och en vardagsrutin. Ett fabriksliv, något som skulle kunna misstas för ett liv. Det var inte mitt val, det var bara bättre än att vara arbetslös. En slump placerade mig här. Tider att passa, arbetsuppgifter att sköta, korridorer att gå. Det är samma konstgjorda ljus, samma order och samma meningslöshet som den i skolan. Bara lite annorlunda. Nu får jag i alla fall pengar. Det kändes bra till en början. Som en slags frihet. Men nu vet jag att jag är fast. Jag kände mig fast då också, men nu vet jag vad jag borde ha gjort annorlunda. Då ville jag fly, då hade jag begär till något annat, drömmar om ett annorlunda liv. Nu ingenting. Det går inte att drömma längre. Det är fabrikslivet.
Jag vet att jag är priviligerad. Fast anställning, fast inkomst. Trygghet kallar de det, att vara fastnaglad i betonggolvet. Det är i alla fall bättre än arbetslöshetens oro och fattigdom. Det är en annan sorts tomhet. En stillhet, en tröghet. Jag vill inte vara här. Men jag vill inte heller ut ur tryggheten. Jag kan ingenting. Inte mer än det här fabrikslivet. Någon annanstans skulle vara likadant.
Så var är jag nu? Vad är det här? Tomhet, upprepning. Jag är reducerad till tomma former, oändlig upprepning. Men jag har skrivandet. Till det hänger jag fast.
Tags: