Risken är överhängande att läsandet går förlorat om inte skrivandet sker jämsides med läsandet
Risken är överhängande att läsandet går förlorat om inte skrivandet sker jämsides med läsandet, samtidigt som läsandet. Det har skett så många gånger redan. Viljan att veta driver på läsandet så snabbt att pennan inte hinner med. Det är en fråga om disciplin. Det är inte bra alla gånger att drivas med i törsten, inte när man har upptäckt en sanningssägare. Man måste i så fall läsa om igen och igen, tills det saktar ner, och då får man aldrig glömma pennan. Värst är det med de som blir långrandiga. Det behövs avbrott, pauser, för att samla sig. Finns det inte får man infoga dem själv. Klockan är inte alltid din fiende.
Men läsandets skrivande, hur fungerar det? Hur gör man? Det handlar om en särskild sorts disciplin. ”Ditt citerande räcker inte långt,” sa E. ”Din skrivbok är full med citat men inga kommentarer, inga egna tankar, nästan inga i alla fall.” Men ingen av oss vet hur man egentligen gör. Kanske kräver varje enskild bok sin egen metod. Vårat famlande bottnar kanske i att vi ännu inte lärt hur man närmar sig boken som sådan. ”Hur man plockar fram en bok, ens hur man håller i en bok!” sa E. ”Vi famlar i mörkret! Vad skulle vår Lärare säga?” Idioter, skulle kan säga. Återvänd varje dag till boken, kopiera varenda ord för hand, var uthålliga. Lyssna på tänkarna. Så gjorde de säkert i klostren. Fortsätt trots er idioti. Fortsätt försöka. Det är träningen. Tiden kommer utvisa om ni lärt er. Det är vad vår Lärare skulle säga till oss.
Tags: