Man kan alltid välja att inte skriva
Man kan alltid välja att inte skriva. Det tvingas aldrig fram, det är alltid, i grund och botten, ett val. Du säger att ångesten tvingade dig till att skriva, att det var det enda du kunde göra. Men det är löjligt att påstå att man skriver av nödvändighet. Vad skulle det vara för nödvändighet? Du tror ångesten befaller dig att skriva men den säger dig också: du kan lika gärna inte skriva, det gör ingen skillnad.
Ångesten kom och du började skriva. Meningslösheten kom och du trodde att du kunde ge den mening, du trodde att du kunde skriva dig ur ångesten. Ångesten, denna tomhet, skulle övervinnas genom att frambringa det något som det skrivna är menat att vara. Genom trofastheten till erfarenheten av ångesten, att aldrig ålägga skrivandet ett syfte utanför, skulle skrivandet som ger ord åt tomheten skapa nytt, du skulle bli en skapare och mening skulle finnas igen. Men ångesten tvingade dig inte, den säger: du kan lika gärna inte skriva, det gör ingen skillnad. I slutändan finns det ändå ingen mening med det. Det enda man når fram till är insikten om att det ändå är ingenting. Ångesten göder sig själv. Ångesten framkallar det, men förgör det också. Ångesten förstör skrivandet samtidigt som det ständigt på nytt framkallar det.
Man kan alltid överge orden, lämna dem. Man kan alltid välja att inte skriva, man skriver inte av nödvändighet. Vid någon punkt har man valt att lyda ångesten. Lydnaden att utplåna sig själv i skrivandet. Skrivandet som är troget ångesten. Inget att skriva, men tvånget att skriva det. Inget av det har någon mening, man kan lika gärna inte göra det. Blanchot menade att det var vad som utmärkte en författares storhet. I ’Från ångest till språk’ sammanfattade han: ”Han lyder ångesten och ångesten befaller honom att förlora sig själv utan att denna förlust kompenseras av något positivt värde.” Det är fullständigt onödvändigt, men samtidigt: ”Känslan att vad jag gör är lönlöst är förknippad med denna andra känsla, att ingenting är allvarligare.”
Skrivandet är bara ord, fraser. Nästan ingenting. Hursomhelst meningslöst, om mening var menat att tränga ut ur ångesten. Det är bara ord, nästan ingenting. De ersätter inte tomheten, de förintar inte ångesten. De kan aldrig fullständigt uttrycka djupet i ångesten, som är bottenlös. Deras betydelse för den man försöker nå är alltid utom ens kontroll. Du kan anstränga dig, investera allt i skrivandet, och ändå aldrig göra ord till mer än ord. Bläck på ett papper.
Man kan alltid välja att inte skriva. Skrivandet kommer aldrig med några garantier, oavsett hur hantverksmässigt skicklig man är. När skrivandet misslyckas – vilket det alltid gör; man kan bara misslyckas mer eller mindre – kan man alltid välja att inte skriva och göra något annat eller ingenting alls.
Tags: