Ett år har gått
Ett år har gått. Hur kunde det ha gått mig förbi? Ett år har gått, ett helt år. Dagarna går, veckorna. Snart månaderna, åren. Allt som skulle hänt, alla drömmar och planer. Det gick förbi. Är det här ett liv? Tiden går, går förbi, går förlorad, glöms. Jag glömmer bort tiden, att den går förbi, och plötsligt inser jag att halva dagen har gått. Snart kan jag gå hem, snart är det gjort och jag kan gå hem och börja på mitt, mitt som alltid kommer efter, när dagen har gått förbi och bara kvällen återstår. Det är först sent på kvällen jag vaknar. Det är först då, sent på kvällen och på natten, det är då jag lever. Lever mitt liv.
Ett år har gått. Ett helt år har gått, tid har passerat, tid har sparats in, och jag kan ta ledigt. Jag kan ta ledigt för att jag lät mer tid gå förbi och jag kan flytta runt på överskottet. Jag kan ta ledigt nu, jag har sparat in timmar, dagar, och jag kan ta ledigt nu, i en vecka. Jag kan låta natten vara, låta den breda ut sig, låta mig leva, inbillar jag mig, för ett litet tag.
Jag kan åka bort, bort vart jag vill, men inte för långt. Jag kan förlora mig i passioner, men inte för länge. Det väntar där, arbetet, arbetets tid, och kallar mig tillbaka, kräver mig tillbaka. Det kan jag inte åka bort från. Arbetets tid omgärdar allt, inkräktar på allt, tränger allt. Tiden går och den tar slut. En vecka har gått och jag måste tillbaka, tillbaka till arbetet, tillbaka för att låta tiden där gå igen, låta den gå utöver så jag kan spara in överskottet igen.
Det är sent på kvällen och natten jag börjar leva. Det är natten jag vill ha. Efter natten kommer morgonen, den tidiga morgonen och hotar, och tränger, tränger tillbaka natten, kortar den. Avslutar den. Tiden som tar natten från mig. Jag kan låta arbetets tid ta av mina kvällar så jag kan få mina nätter, nätterna som jag låter ta plats. Men gränsen är bara tillfälligt flyttad och kommer närmare. Snart måste jag tillbaka.
Problemet är tiderna. Jag hatar dem, tiderna som tränger. Tiderna som skär av natten. Tiderna som delar in, som räknar timmarna, som staplar dem på varandra, ackumulerar. Jag vill inte ha tiderna. Jag vill ha all tid, hela tiden. Jag vill ha nätterna, nätterna som inte skärs av av den tidiga morgonen, arbetets tid.
Ett liv, avskuret, stympat. Ett liv utan nätterna, det är inte ett liv.
Tags: