Apokalyps

– Apokalyps! Jag säger bara det. För vad mer kan man hoppas på? Slutet på den här världen. Det är det som gäller. Slutet. Världen blir bara värre och värre, och varför skulle vi vilja förändra den? Det är inte längre möjligt om det någonsin var det. Inte att förändra till det bättre i alla fall.

– Slutet på världen, det är också slutet för oss. Det är slutet för det här och för vårat arbete. Ville inte du bara ha tillbaka din vardag? Med slutet på allt i den här världen kan du inte få någon ny vardag så som du tänker dig. Vi kan nog inte ens föreställa oss hur det skulle vara.
– Jag kan offra min vardag för slutet.

– Slutet är för oss. En ny värld för ett nytt folk. Inte oss.
– Vi är unga men känner oss gamla. Trötta. Utslitna. Det är lika bra att vi lämnar den här världen.
– Det är vår skyldighet. Det är vårt totala misslyckande som gör oss skyldiga. Vårat totala misslyckande som mänsklighet. Det är vår skyldighet att avsluta den här världen för det kommande folket. Ge dem ett blankt blad.
– Blanka blad funkar bara för skrivare. Vi behöver ge dem mer. Ge dem minnet om våran skam. Så de minns och inte gör som vi.

– Vad var det Lévinas skrev om skammen? Vi skäms när vi blir blottade, när vi misslyckas. Nakna och svaga skäms vi. Skammen är den smärtsamma medvetenheten om att vi inte längre kan springa iväg och gömma oss, dölja våra misslyckanden. Den radikala omöjligheten att fly från oss själva genom att dölja oss själva. Så skrev han.
– Den är dubbelsidig, skammen. Den får dig att vilja förändras men slår ner dig för att den säger att du inte kan. Det finns bara en lösning. Sorti.

– Lévinas talade om flykten som ett drama. Botgörelsens och försoningens drama. Men han talade inte om slutet. Världens slut. Det slut vi är skyldiga att fullfölja. Världen måste avslutas och vi med den. Det är sorti. Inget mindre är nog för vår botgörelse.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.