Livet är blekt

Livet är blekt, ja men är det något att sörja? Föredrar jag inte egentligen det bleka, trista och vardagliga? Det förutsägbara och trygga. Ärligt talat, jag vill bara ha min vardag tillbaka.

Det är arbetet, det här satans arbetet, som ställer till det. Inte nog med att det stjäl tid och bara lämnar några ynka timmar kvar till min tid, det förstör min tid på andra sätt också. Min bästa tid är på natten. Det är då skrivandet kommer, och idéerna och motiven och allt det andra. Men då kommenderar arbetets tid att jag sover. Jag tränger på det för att ge natten lite tid men får betala för det på morgonen. Det är det värsta, att natten tas ifrån mig. Det är värre än mornarna, de kan jag stå ut med även om jag helst skulle slippa dem. Vad har morgonen någonsin gjort för gott? Det är mörkt och kallt och ingen tid för stilla undran eller något annat än transport till fabriksgrindarna. Nej, morgonen hör inte till min vardag så som jag vill ha den.

Men vardagen är inte min att bestämma över, och inte någon annan heller. Det är arbetets tid som bestämmer. Kapitalet som ska ha sina timmar. Sina åtta timmar som blir nio och ibland nästan tio timmar när bussar och bilar inte flyter på som de ska och annat som krånglar. Vardagen ligger i händerna på arbetets tid. Annars kanske det inte hade varit så hopplöst. Det är fel vardag, det är min jag vill ha tillbaka. Min egna.

Det är hopplösheten som har visat att jag saknar min vardag. Först när man förlorat allt hopp om att den här tiden som bestäms helt av arbetets tid kan fyllas med egen tid kan man sakna sin vardag. Det inrutade och förutbestämda. Det stela som ger det stilla. Arbetets tid är bara förändring. Ständig komprimering. Snabbare och snabbare. Flexibelt och smetigt. Det smetar ner allt omkring sig. Jag vill bara ha min vardag.

Arbetets vardag, jag hatar den. De åtta timmarna som kan bli nio och ibland tio. Det är de som borde krympas om de inte kan avskaffas helt. Inte tidsrymderna för arbetets uppgifter som staplas på varandra och blir lika många fler som de blir mindre. Det är arbetets vardag som borde krympas och trängas bort men det finns inga tecken på att så kommer ske. Alla säger istället att vi måste arbeta mer, att fler ska få sin vardag förstörd och ersatt med arbetets vardag.

Det är mina år i fabrikslivet som har gett mig det här hopplösa hatet. Bara de som levt med arbetets vardag kan förstå vardagen på riktigt. Bara de kan närma sig vardagen på dess egen nivå. Inte de människoföraktare som predikar arbetets vardag för alla.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.