Den här stan

Den här stan. När jag ser tillbaka på det så kan jag lugnt konstatera att det inte var en dag för tidigt som jag bestämde mig för att flytta. För den här stan, den har inte gett mig annat än ångest. Det var menat som en flykt, men så fel det blev. Flytten till Kristineberg. Det gråa, slitna och döda på Lars Kaggsgatan, uppe på kullen med en utsikt som träden blockerade. Inte det sämsta stället jag bodde på under mina år i staden, men långt ifrån det bästa. Trångt mellan husen och den där jobbiga kärringen som la ner lappar i brevinkastet om att jag spelade för hög musik men som aldrig sa något när vi stötte ihop i trappuppgången. Många bodde där men jag minns det bara som ett dött område. Lugnt tyckte nog somliga. För mig var det dött och trångt. Det varade bara ett år sedan flyttade jag igen.

Det kunde ha blivit bättre på Sjöbo. Då var jag inte ensam men det var bara jag som bodde där hela tiden. Först fick M. lämna och B. kom, sedan lämnade R. och det var bara jag och B. kvar. Till slut bara jag kvar. Då lämnade jag också. Jag lämnade det mesta då, mentalt åtminstone. Då, kanske, förlorades jag. Om det inte var försent redan på Kristineberg. Men för ett tag var det bra där. Några månader, kanske ett halvår. Norra Sjöbo. Där var det bra, eller kunde ha blivit bra. Möjligheten fanns. Möjligheten jag inte tog, det gick för snabbt.

Jag minns ändhållplatsen. Och butiken på gatan ovanför som drevs av två asiater, man och fru säkert, och som alltid var där, från morgon till sen kväll. Och jag minns Sjöbo torg, livlösheten. Sorglig, grå plats. Biblioteket hade stängt ner. En livsmedelsaffär och en pizzeria. Något mer fanns väl inte där. Om det gjorde det kamouflerades det med torgets gråa.

Sommaren vi flyttade dit, när vi gick längs med ån och stranden, festade och rökte på balkongen och lagade mat och tittade på film och allt vi gjorde. Den sommaren, för kort och bara ett minne. Möjligheterna som gick förlorade. Om det var en illusion, om minnet är polerat av det undermedvetna så håller jag ändå fast vid det. Det är det enda den här stan har gett mig. Ett ögonblick känns det som nu.

Från norra till södra, plötsligt som ett ögonblick det också. Ständig vinter minns jag det som. Jag fastnade där i två år. Men vinter är allt jag minns. Kyla och mörker, trångt och ensamt. Jag började läsa där. Läsa på allvar. Min boksamling började ta form där. Marx och anarkister. Negri och Deleuze. Böcker som jag ville förstå och trodde jag förstod men så dum jag var. Ensam i min lilla etta, frösen och ensam, där drömde jag om revolution. Gemenskap, värme, förändring. Ett rum och en kokvrå och dusch i ett annat hus och vinter och skola som jag hatade. Jag drömde om revolution, att allt måste bort och byggas på nytt från grunden. Jag skolkade och läste och drömde på dagen när det fortfarande var ljust och grät och vände ryggen åt världen när det mörknade. I södra Sjöbo blev böckerna allt jag hade. Två år i cellen på södra Sjöbo. Mörkret i cellen och böckerna och drömmarna måste varit anledningen till att tiden suddades ut. Två år var jag fast där. Tror jag, jag är inte säker. Minnet suddas ut, jag minns inte när och hur och varför jag flyttade därifrån. Var det innan eller efter jag slutade skolan? Minnet är borta. Jag hade inte börjat skriva än så minnet finns inte ens på papper. Bra är väl det för södra Sjöbo var gråheten och ångesten.

Sista flytten blev till Trandared. I sex år och tre månader stannade jag där. Komvux först, sedan arbetslös och sedan jobb. Det var lugnt där, det var bättre. Inte så grått och minnet finns på papper för på Trandared började jag skriva. Cellen på Trandared gjorde jag till min egna. Min första egna för där kunde jag skriva och där hade jag mina böcker. Jag minns att jag började skriva för jag kunde inte skriva men det var det enda jag hade. Skrivandet och böckerna. Jag kunde göra min cell till ett andrum. Jag fyllde den med böcker och de hjälpte mig andas. Jag fyllde den med böcker för det var mitt sätt att fly, fly igen men på ett nytt sätt. Utanför var det svårt att andas. Borås tunga, tjocka luft. Jag stod inte ut längre. På Trandared slutade jag drömma om revolution, det var inte möjligt längre. Drömde inte alls längre, bara behovet att komma ut härifrån.

Trandared var bättre men sex år och tre månader var för länge. Den här stan ville inte ha mig och jag ville inte vara där. Tio år i den här jävla stan var för mycket. Det var inte en dag för tidigt som jag lämnade.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.