Jag ville fly

Jag ville fly, det var det enda jag visste. Borås blev tillflyktsorten. Så dumt. Inget blev bättre av den här stan. Min misslyckade flykt tog mig till baksidan av Teknis. Den lilla utgången på baksidan av Teknis, vid trädet, där stod jag ofta ensam och rökte och tittade ut mot bron och ner mot centralen när jag skolkade. Alla dessa människor i rörelse, som var på väg någonstans. Och jag. Jag som efter min misslyckade flykt inte längre visste var jag skulle ta vägen. Det enda jag visste var att jag var på helt fel ställe. Vart kunde man ta vägen därifrån? Jag minns Trägårn rakt över gatan men då var vi fortfarande för unga. Jag minns internetcaféerna nere på Stora brogatan och Österlånggatan. Österlång, där fanns också antikvariatet och den där lilla butiken där man kunde köpa cigaretter fast man var sexton. Internetcaféerna, antikvariatet och stadsbiblioteket, platser jag försvann till när jag skolkade. Hela året skolkade jag nästan. Att ingen reagerade. Jag lyckades uppenbarligen att göra mig osynlig. Det handlar bara om att lära sig ha tråkigt, att trivas med det händelselösa eller åtminstone stå ut med tristessen. Man lär sig när man måste, det är inte svårt.

Allt som försvinner lämnar spår. Spåren kan bli rispor, revor, sår på kroppen. Osynligheten lämnade spår som blev sår. Det djupaste och mest smärtsamma såret är skräcken för människor. Skräcken för det utanför. Det är en paralyserande skräck för har man väl blivit osynlig är det mer smärtsamt, möjligen dödligt, att försöka fly igen. Ångesten som kommer säger: Det finns ingenstans att ta vägen längre, det är bara att ge upp. Den säger: Det här är slutstationen. Den här stan kunde ha blivit min slutstation. Två misslyckade flyktförsök och sedan gav jag upp. Det skulle jag ha gjort innan jag försökte fly till den här stan, det hade varit så mycket bättre. Borås är inte en stad man bör ge upp i.

Året vid Teknis, mitt år av osynlighet. Sedan kom jag till Sjöbo och till Viskastrand. Jag minns skolbiblioteket. En ny plats. Där läste jag Så talade Zarathustra och Anteckningar från källarhålet och annat jag inte förstod. Det var ett annat sätt att ge upp på. Försvinna in i litteraturen och in i filosofin fast jag inte förstod. Kontakten, bindningen oss emellan, var inte av den intellektuella sorten. Jag kunde ha gett upp genom att avsluta alltihop men jag gav upp på ett annat sätt. Så de dystra litteratörerna och tänkarna kanske räddade det här ynkliga livet. Räddade det på ett sätt men inte ur osynligheten. Om det är något man vill räddas från.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.