Hittar alltid något mer att läsa
Hittar alltid något mer att läsa. Det tar aldrig slut med läsandet och då jag inte känner att jag kan skriva innan läsandet är färdigt kommer jag väl aldrig att börja skriva, på riktigt. Skrivandet börjar aldrig på riktigt. Istället blir det anteckningar. Fragment. Skisser. Oriktigt, oklart, icke bearbetat. Det beror, intalar jag mig själv, på att jag ännu inte hämtat in tillräckligt med material. Som hämtas från böckerna. Alltså: läs, vänta med skrivandet. Men det är fel. Det måste vara fel. Istället: skriv, vänta med läsandet. Låt skrivandet bli ett avslöjande. Ett riktigt avslöjande av de brister i vetandet som läsandet döljer. Skriv, läs om, skriv igen. Att bara läsa nytt i tron att det betyder mer är självbedrägeri. Mer måste betyda djupare. Skriv och läs om för att komma djupare.
Men här ligger jag ändå med en ny bok. Det är jobbigt att skriva. Tråkigt att läsa om. Spännande med nytt. Det är en njutning. Skrivandet tar emot, bjuder motstånd, och jag orkar inte. Inte nu. Väntar med skrivandet.
Tags: