Varslet kom till slut

Varslet kom till slut. Det går en våg av varsel nu sägs det, hela regionen är indragen, och nu till slut också vi. Det var väntat säger storchefen fast han för inte så länge sedan inte väntade sig det eller i alla fall inte sa något till oss. Det är jättetråkigt säger storchefen, fast ibland måste man göra såhär, fast det behöver inte bli några uppsägningar om vi bara tillsammans tar oss i kragen och satsar lite extra. Han säger att vi ska jobba tillsammans, att vi måste anstränga oss tillsammans och med lite tur klarar vi oss kanske ur den här svackan.

Tystnad. Alla är tysta. Varför är de tysta? Jag är inte orolig. Det skrämmer mig inte, det förändrar inget, låt slutet komma, detta är bara en föraning, långt ifrån slutet. Jag är långt ifrån den första som kommer få gå om ens någon får gå och dessutom skulle jag gärna gå om det vore så. Jag ska gå i vilket fall. Jag är inte orolig. Alla är tysta. Är de oroliga? Deras fabriksliv är hotat, några av dem i alla fall, en femtedel av alla på golvet är varslade, inte de äldsta, de sitter säkert, de oroar sig inte, och inte de som kan mest, som kör de största maskinerna och de svåraste robotarna. Som jag, halva fabriken skulle stanna utan mig, det vet jag och det vet alla vi som kan de största och svåraste, vi sitter säkert.

Varslet är inget att prata om. Det är inget att hänga upp sig på säger någon till slut, en av de äldre, en som sitter säkert och inte är orolig. Alla tänker inte så, alla kan inte tänka så. Jag kan inte tänka mig att inte en enda är orolig, att alla tänker precis som de äldre och vi som är obytbara. En femtedel av alla på golvet är varslade. En femtedel måste kanske inte gå, det blir kanske inte så många alls, men några sitter inte säkert, några borde vara oroliga.

Tystnaden. Det var väntat att varslet skulle komma men det blev verkligt så plötsligt, inte som jag trodde och jag vet inte hur jag ska reagera. Tystnad, väntan. De äldre är inte oroliga. Inte vi som kan de största och svåraste heller. Några skojar om det, ta i lite extra nu när företaget går på knäna säger de och ler, jag vet inte om de ler på insidan eller om oron ändå är där. Jag är inte orolig, jag har redan bestämt mig för att välkomna slutet och lämna det här. Vi kanske kommer att ses utanför fabriken, jag hoppas det, leende välkomnande slutet.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.