En dag kanske det här är ruiner

En dag kanske det här är ruiner. Eller så kanske alltihop är täckt av ett tjockt lager damm, oanvänt och bortglömt. Kanske är alla maskiner och robotar och stålställningar och resten av all skit borta och något helt annat äger rum här, med människor ovetandes eller ointresserade av det som varit. Något kommer att hända snart eller senare. Det här kommer inte finnas kvar för evigt. Det är ofrånkomligt. Ingen kan förneka det, ändå är det otänkbart. Det är det värsta som kan hända, för vissa. Ett liv utan fabriken, ett liv levt efter en annan rytm och ett annat mönster, hur skulle det gå till? Det är fullständigt otänkbart, skrämmande, oavsett stressen, meningslösheten, förnedringen, hårdheten, oavsett allt det är det mer skrämmande att bli av med fabrikslivet. Det finns inget annat, det går inte att tänka något annat.

Några andra, några ytterst få andra, talar fortfarande om förändring. Det har blivit värre säger de. Det går åt fel håll. När de talar om förändring talar de om fabriken och inget annat än fabriken. De talar om förändringar och förbättringar men framför allt om lättnader. Inte så hårt och inte så trängande som det har blivit men fortfarande fabriksliv, något annat är otänkbart.

Men jag vill inte ha några lättnader. Det måste upphöra. Det måste få ett slut.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.