Nu skriver jag nästan bara dagbok
Nu skriver jag nästan bara dagbok. Det är inte mycket men det ger mig något som liknar en historia. Minnena förintas inte längre av ångesten och ersatts med bilder. Orden består. Bläcket, pappret. Ordens materialitet. De finns där. Om inte jag finns så finns i alla fall orden, det skrivna.
Jag skriver. Inte ofta, och inte så mycket som jag skulle önska. Men jag skriver. Så länge jag skriver har jag valt bort det gamla livet och döden. Jag har skrivit och måste återupptäcka skrivandet hela tiden för att upptäcka ett annat liv, spår av ett annat liv. Det är att göra nästan igenting. Bara lite, lite för att bestå. Låta minnet bestå.
Något som liknar tankar kommer nästan hela tiden. De är farligt lika tankar med de tillhör andra. Det vet jag. Men jag skriver ner dem. Jag skriver ner dem tillsammans med mina meningslösa dagboksanmärkningar. Det är allt jag gör nu, skriver i min skrivbok som blivit en dagbok utan ett liv. Det är något i alla fall, tänker jag. En slags historia, ord på papper med datum. Inte ett liv, inte ännu.
Ett liv föds av en tanke. Så måste det vara. Den kroppsliga födseln är nästan ingenting. Det är med tanken, när livet får en mening och ett mål, när tanken kidnappar en och drar med hela ens existens, som ett liv föds. En enda tanke vore förödande, det skulle riva ner och kasta om allting. Olyckligtvis har inte förödelsen kommit. Den här existensen är kvar i meningslösa dagboksanmärkningar och tankar som är andras, imitationer av liv som har funnits och bara finns annanstans.
Jag skriver, till det har jag reducerats. Jag skriver, för att minnas, för att ge ett minne, något som finns där. Jag hoppas det ger någon slags mening.
Tags: