Början har aldrig varit problemet
Början har aldrig varit problemet. Problemet har snarare alltid varit att det börjar om från början hela tiden. Fortsättningen misslyckas och slutet kommer aldrig. Skrivandet är som livet. Det börjar om hela tiden, dag för dag, och fortsätter inte och slutet väntar jag fortfarande på. Misslyckandet har varit min fortsättning. Och natten har jag misslyckats med att erövra. Det är kanske med natten som med livet: det är omöjligt att lära sig leva och det är omöjligt att erövra natten. Man låter det hända och har man tur låter den sig komma. Det har uppenbarligen inget med makt att göra. Makten att komma tillhör inte en själv. Man själv kan bara ge upp. Ge upp så helt man kan. Man börjar, misslyckas och ger upp. Antingen kommer den eller så börjar man om. Om det är en början. Om den hela tiden börjar om är det kanske inte den riktiga början. Om något sådant finns. Om den finns har vi ingen makt om den heller. Allt som återstår är att ge upp. Ge upp för livet. Ge upp för skrivandet. All makt är hos kommandet och allt som återstår för oss är att ge upp och sjunka ner i mörkret. Mörkret har alltid varit problemet. Mörkret har aldrig varit säkert och givet. Mörkret har alltid kunnat ta två vägar: ut i sömnen eller ut i det de kallar den andra natten. Det är den andra natten som tillåter eller kallar på skrivandet. Den är sömnlös och kallar på skrivandet. Livet är som skrivandet. Det är aldrig säkert och givet. Inget är säkert och givet. Mörkret har alltid varit problemet. Mörkret är egentligen ingenting. Åtminstone inget vi kan förstå, inte helt. Men det har kraft. En dragningskraft. Problemet är mörkrets dragningskraft. Hur man reagerar på den. Det är ingen lätt sak att ge upp inför den för den är skräckinjagande. Det är nästan som terror för den är obarmhärtig och urskiljningslös. Man måste vara lite galen för att ge upp inför den. Mörkret kan komma med galenskapen eller också inte, den kan likaväl komma med sömnen. Inget är säkert och givet. Det har alltid varit problemet.
Tags: