Vi blickar tillbaka
Vi blickar tillbaka
och ser ruiner.
Ingenting är kvar utom
besvikelse.
Ingenting återstår att göra utom
att lämna.
Men det är inte över. Det är inget slut. Vi är fast. Oundvikligen fast. Vi lämnar – fastnaglade i betongen – Världen med att vända oss inåt, blunda för distraktionerna, rensa bort skräpet på våra bord och i våra celler. Vi tar ett tomt papper. Där är vi. Där börjar vi på nytt.
Tillståndet som råder duger inte. Vi måste vidare. Förkasta det gamla och upptäcka det nya. Det börjar med viljan att klargöra och utforska. En negativ kritik alltså. Det är oundvikligt. Det kan inte ske någon utveckling utan destruktionen av det dåliga. Det lämnar oss utan de trygga identiteterna, utan grund, för vissa. Grunden för vissa var identiteten. En roll och en plats, ett sätt att vara. Ett sätt att vara som inte är emot; det är kritiken. Kritiken klargjorde, för oss andra, den verkliga grunden: den verkliga rörelsen. Men det innebar inga svar, inga nya sätt att vara. Där börjar utforskningen. Till historien och till den ”andra arbetarrörelsen”. En balansräkning: genomgång av de strömningar som växt fram med medvetenhet om den verkliga rörelsen.
Vi sökte det som skulle göra den verkliga rörelsen okontrollerbar.
Andra såg bara upplösning,
försvinnande.
Resignation.
De hade rätt. Men det var nödvändigt. Oundvikligt. Ingenting återstod, utom att lämna. Varje flykt ger ny erfarenhet, ny kunskap, en ny början. Ett tomt papper. Fritt utrymme för drömmar och fantasi. Inte teori eller analys. Fiktion. Fria utforskningar. Fria experiment. För att återfinna och återformulera grunden.
Bar, naken
grund.
Förutsättningen.
Före allt annat.
Utan förmedling
utan diskussion.
Självklar, gemensam
grund.
Tags: