Tog fram ett block och en penna och började
Tog fram ett block och en penna och började. Äntligen! Ett problem som behöver en lösning och en metod för hur man går tillväga. För anteckningar, ställer frågor, letar bland svaren, fyller på. Sedan är det bara att göra försök. Det gäller att arbeta med problemen. Att försöka, börja om och försöka på nytt. Takten är ojämn. Den lyriska känslan när man har vunnit en insikt och frustrationen när man fastnar och inte kommer loss. Om man lär sig reglerna och följer dem strikt borde man kunna ta sig ur alla låsningar. Matematik är ju varken konst eller sport, det är logiskt. Och följer man bara logiken i systemet så ska det inte låsa sig. Men det gör det ändå. Siffrorna förvirrar fort när de blir många och när de dyker upp där man inte förväntar sig. Det blir trots allt lite av en konst att känna igen mönster.
Den lär de minsann inte ut. Den är grundläggande och borde vara det första som lärs ut. Men det antas väl vara en talang, något vissa har en fallenhet för helt enkelt. Öva, öva, öva all din tid så kommer det, kanske de tänker. Och det kanske stämmer, men jag tror ändå att det skulle gå att lära ut, först av allt, knep och metoder för att känna igen mönster.
Eftersom ingen lär mig får jag börja själv. Det börjar med förenkling, den mest abstrakta förenkling som är möjlig. Formeln. Skriver ner formeln, repeterar och memorerar, varenda tecken. Sedan övningarna, lätta till en början och sedan något oväntat som inte passar in. Det är exemplen. Skriver ner dem också, vid sidan om, jämte formeln. Det gäller att arbeta med problemen. Repetera, träna. Tills en uppsättning exempel har listats, exempel vid gränsen, de som nästan inte passade in i formeln vid första anblick, de exempel som definierar mönstrets gränser. Listan målar upp ett slags mönster. Så tänker jag. Om det är bra vet jag inte. Det tar fortfarande tid, kräver fortfarande mycket arbete, och det är fortfarande ofta ganska tråkigt. Och det går mycket ut på att memorera. Så är det ingen som lär ut. Kanske för att det är dumt, onödigt, felaktigt. Kanske för att matematikerna inte förstår att konst är ett hantverk. Kanske för att de vill hemlighålla metoderna för mönsterigenkänning.
Det är skillnaden mellan att kunna räkna och att förstå, tänker jag. Räknandet blir nästan mekaniskt. Repeterar man tillräckligt mycket kommer rörelserna med liksom automatiskt. Då kan man göra det igen så länge rörelserna sitter i. Men för att förstå, på riktigt förstå, behöver man känna mönstret, inte bara ha satt vanan. En tillfällig vana som snart klingar av. Det är hypotesen. Ingen lär ju ut detta grundläggande. Jag har börjat, med ett försök att lära mig konsten att känna igen mönster.
Tags: