Den här ensamheten
Den här ensamheten. Den är i vägen för allt. Tomheten tränger. Tiden skär. Längtar fortfarande efter ett slut. Måste påminna mig om vart tankarna har fört mig förut när jag har varit här. Så många gånger, alltid samma slutsats. Måste påminna mig om slutsatsen. Den här ensamheten: behovet att fly. Ta mig ur, lämna. Inte avslut men sorti.
Det är inte ett misslyckande eller en skam, inte på riktigt. Bara efter den här världens mått. Flykten är ett tecken och en bekräftelse på att vi inte hör hemma i den här världen. Vi kommer från framtiden, från en annan värld. Flykten är en blockering eller parering av den här världens infångning och därför ett förberedande för framtiden. Den ANDRA framtid som gör slut på den här världen, och dess trängande tid. För det är ju det vi flyr, inget annat. Inte otillräcklighet, lathet eller sådant utan brist. Brist på tid. Tid att leva.
Måste påminna mig om detta. För visst är slutsatsen fortfarande densamma? Efter paniken och känslan, när förståndet återfinner sig, visst kommer det fram till samma slutsats? Det säger: vägra. Fly. Men det slutar inte där. Det är en skapande handling. Det skapar rum, situationer, subjektiviteter. Flykten är också trängd. Skillnaden är rörelsen. Det är en källa till ny kunskap, vilket är ett skapande. Det är inte frihet, glädje, skönhet (fast det kan leda till det). Det är skapelse. Inget annat. Istället för flödet av tom tid, något annat. Den andra framtiden är inte möjlig utan det. Påminn om det.
Tags: