När jag står där på betonggolvet och fötterna värker och ser den vita lådan på väggen som loggar allt
När jag står där på betonggolvet och fötterna värker och ser den vita lådan på väggen som loggar allt, klockar allt, avslöjar alla luckor i flödet, som jag vet kommer tvinga oss att jobba snabbare och utan luckorna i flödet och med fötter som värker för att vi inte har tid att sitta ner, andas ut, då – då vill jag slå sönder den. Jag vill ta hammaren och slå allt jag orkar.
Inget av det här är mitt. Inget här är till för mig, eller för någon här. Vissa inbillar sig att det här är för dem, att det finns till för dem. Men bara de äldre, de som varit här så länge, nästan hela liv, att det blivit deras liv. Jag äcklas av det. Jag föraktar deras lojalitet. Jag skäms för det. För det kan inte ha varit deras val. Innerst inne, vill jag tro, att de egentligen önskade något annat, men att ett sätt att leva, ett mönster för hur ett liv ska formas, tvingades på dem, av krafter utanför deras inflytande.
Inget av det här är vårt. Inget sådant här vidrigt skulle få ha rests här om det verkligen var vårt. Betong och stål och maskiner som stampar ut ditt tänkande, skriker sönder din ro. Ingen vill ha det här, inte om vi varit med från början, och visste vad det skulle bli, om det här verkligen varit vårt.
Inget av det här är vårt. Hade det varit det skulle allt vi gjorde, göra att vi inte tvingades tillbaka in i fabriken varje dag. Maskinerna och vita lådor på väggarna som loggar allt och får allt att gå snabbare, om de varit våra, verkligen våra, då skulle vi vara här inte ens hälften så mycket. Men nu är vi här lika mycket, men inte ens hälften så många.
Jag vill förstöra allt det här. Men inte för att det inte är vårt. – För att det aldrig varit vårt.
Tags: