Far

Far. Vad ska jag säga? Vi brukar inte prata så mycket. Vi är mycket lika på det sättet. Jag vet inte vad jag ska säga. Det är svårt. Jag vet att du tycker samma. Du vet att jag skriver mycket och att jag föredrar det skrivna framför talet. Alla böcker och utskrifter, du har sett men inte brytt dig så mycket. Så har det nästan alltid varit, vi har skött oss själva och inte lagt oss i varandras intressen. Jag är säker på att du förstår, att det här är enklare för mig, och också för dig, om du kommer att få läsa detta. Vi vet inte nu. De säger att det är allvarligt. Jag vet inte vad det betyder. Du är nedsövd och vi vet inte om du kommer att vakna. Det är svårt att förklara hur det känns. Jag undrar hur du känner, om du gör det. Det är svårt. Svårt på så många sätt. Svårt att skriva, men att tala om det vore omöjligt. –––

* * *

Det är redan över. Det gick så snabbt, jag fattade inte. Medan jag var på väg. Du hade lämnat, innan jag kom. Det var redan över. Du är inte kvar. Jag såg dig, din magra kropp tomma mun, skuggan kvar, inte du, inte du, inget kvar. De andra, jag vill inte. ––– Gradvis, med små små proppar, släcktes medvetandet ut. Ingen kraft kvar, helt uttömd, inget kvar. Det var något ovanligt som gjorde det, sa de, inte mycket att göra åt, det fanns inget kvar, för att stå emot. Du hade kämpat länge, nu fanns inget kvar. Jag hoppas det var ett utslocknande inte en smärta, jag tror du har fått vila nu. ––– Far, jag tror vi var ganska lika. Andra kanske inte såg det, men jag såg det i de små gesterna, i rösten – vi trivdes inte med de andra. Vi ville ha vårat. Inget krångel. Inte alla de andra, bara det lilla, det vanliga, en vardag. Du såg det i mig, det är jag helt säker på, jag märkte det. Har jag alltid varit likadan? Jag minns inte, det är nästan blankt. Men du visste, om jag alltid varit eller om jag förändrats. Du kände din son, det vet jag. Men jag minns inte barndomen, hur jag var och hur du var, jag minns inte det. Jag saknar det. Och nu… Vi pratade inte mycket, men nu, nu kommer vi aldrig kunna prata igen, och jag vill veta. Jag saknar dig. ––– Hur ska jag klara mig nu. Du var alltid där. Varje dag. Vi sågs varje dag. Du var alltid där. I fabriken. Alltid där, inte längre. ––– Bilden jag har, jag hatar den, bilden av dig och fabriken. Du och jag och fabriken. Jag hatade det, jag ville bort, och jag hatar att du är kvar i bilden, fast i fabriken, att du aldrig kom ifrån, att jag har kvar den längst fram fastpräntad över allt annat. Inte en månad kvar, så nära, så jävla nära, och du skulle få lämna fabriken, du skulle få ge mig en ny bild, vi skulle båda ha lämnat fabriken. Jag hatar det. Du har blivit tagen ifrån mig. ––– Jag har nästan lyckats fly. Du skulle bli stolt, det vet jag. Du tyckte nog om att ha mig där men också att du verkligen önskade att jag skulle klara av att ta mig därifrån, nu när du också skulle få lämna fabriken. Och jag har nästan lyckats, det är så lite kvar nu, bara slutspurten. De sista tentorna kvar bara, de ska jag klara, de måste jag klara, och sedan är jag fri från fabriken. Sedan ska jag inte återvända. Inget mer fabriksliv, inte för någon av oss. Du skulle bli stolt, det vet jag, du skulle bli stolt över att jag lyckats fly, för du hatade också fabrikslivet innerst inne, precis som jag, det tror jag. Du trodde kanske inte på något annat, och du ville bara uthärda, med så lite krångel som möjligt, till pensionen. Men hade du fått bli fri från fabrikslivet så skulle du lyssna till orden jag kastar mot fabriken, det tror jag. Inget mer krångel. Inga fler skyldigheter. Fri från fabriken, då skulle du lyssna, det tror jag.

* * *

Känner i bröstet och i ryggen den där känslan när man vill sträcka på sig, inte trötthet men vid trötthet. Jag kunde sova ändå, och nu den känslan. Jag gråter inte nu. Nu ett slags lugn. Det är ett halvt dygn sedan du lämnade. Ingen pina längre. Nu är din smärta och din oro över. Jag kan skriva utan att det gör ont. Det är skönt att skriva. Lättande, lugnande.

Du måste förlåta men jag blir inte av med bilden, och den gör mig arg, så arg. Du skulle inte gilla det. Inget krångel, ingen uppmärksamhet, låt det bara vara och uthärda. Så ville du ha det. Du skulle inte gilla det, men jag kan inte släppa det och jag blir arg. Jag klarar inte av att hålla den inom mig, jag måste få ut den, ilskan, ursinnet. En gång hade du den också, en del av den i alla fall. Du har nämnt det, nästan skrytsamt, alla böckerna du hade, att du minsann tagit ställning. Men inte nu längre. När jag glidit in på det, nämnt mina böcker, då sa du ingenting. Varför? Det hade jag viljat veta. Vi var kanske på olika nivåer, och du tyckte kanske jag pratade förbi dig. Så kan det ha varit. Jag ångrar det. Eller så var det kanske du som ångrat dig, ditt gamla ställningstagande. Men du förklarade aldrig. Och jag tror inte det. Du sa att arbetare röstar alltid rött. Och visst tyckte du att jag skulle in och försöka påverka facket. Jag tror inte att du ångrat ditt gamla ställningstagande. Men jag tror att du gav upp. Jag har inte gett upp. Och jag tänker inte uthärda. Jag ska släppa ut ilskan. Jag tror du skulle förlåta mig.

Minnesbilder är inte liv, såklart, jag vet det. Men ofrånkomligen är det så vi minns. Vardagen jag minns, den med dig, är de tidiga mornarna, betongen, ljusrören, maskinernas oljud, stressen och tristessen, och korta kvällar av trötthet. Alltid för korta. Du kollade på tv. Fotboll nästan varje dag. Jag läste. Den korta tid vi hade, jag minns den som trängd och frustrerad. För dig var det kanske annorlunda. Bilder är bilder och inte liv. Mina visar kanske för mycket av vissa sidor och för lite av andra. Det var, hursomhelst, så du var för mig. Du var min far. Vem du var för andra, det vill jag veta. Och vem du var för dig själv, jag antar att det är för sent nu.

Livets slut definierar inte livet, såklart, jag vet det också. Men det är de sista åren jag har. År av tystnad. Denna stereotypa, manliga tystnad. Om det är någon som skulle förstå min tystnad, så är det du.

Jag skriver, för det är svårt att tala, och för att orden som är skrivna finns kvar. Jag saknar dig.


Tags:

 
 
 

Kommentarer inaktiverade.