Vi väntar på uppbrottet som om det var det enda som saknades
Vi väntar på uppbrottet som om det var det enda som saknades, men vi är långt ifrån förberedda. Denna väntan och dessa drömmar, det kan vara farligt, åtminstone när det blir för mycket och när det skjuter allt annat på framtiden. Och utan tvekan har vi en romantiskt bild av det. Det är beskrivningarna om kollektiv extas och hjärtvärmande solidaritet och, mest av allt, tidens explosion – den homogena, tomma tidens våldsamma död – som vi inte kan släppa, som vi drömmer om och väntar på. Vi måste gång på gång påminna oss om våldet, om rädslan och ibland till och med terrorn, och det slitsamma arbetet som måste göras. Utan drömmarna överlever vi inte. Men för mycket drömmande och vi kommer att gå under när uppbrottet kommer.
Nätter åt drömmar och dagar åt förberedelser. Vi måste förbereda oss. Förberedelserna inför uppbrottet, och efterarbetet, alltså förberedelserna inför uppbrottets efterspel, är inte identiska men delar mycket. Det handlar om att ta tillvara på uppbrottet. Det måste bli mer än en kort episod, mer än en lika efemär pseudohändelse som dagdrömmen, om det över huvud taget ska vara värt att drömma om. Varför, annars, super vi oss inte bara fulla eller drogar oss till en alternativ verklighet. Nej, vi vill ha ett annat liv och en annan värld. Vi måste ta tillvara på uppbrottet för att åstadkomma den permanenta brytningen med den här skitvärlden vi hatar.
Vi frågar oss vad exakt vi behöver göra. Vad, mer precist, består förberedelserna i? Vi har hittat en fantastiskt bok om det väldiga uppbrott som skakade Frankrike 1968. De Händelser, som de kallade det, som mer än några andra färgat våra drömmar. Det är Kristin Ross som skrivit om före och efter uppbrottet. Vi har redan läst mycket om vad som hände just de dagarna då det hände, och vi har läst om andra Händelser. Men det är om före och efter vi är intresserade och det är just vad Ross ger oss. Det är en viktig bok. Det är viktigt att vi läser och lär oss av den.
Först lär vi oss att det då, åren innan Händelserna, också var en mörk tid, rent av en desperat tid. Fascister utförde nästan dagliga attacker mot vänsterlokaler, demonstrationer och aktivister. Det rörde sig om dödligt och till alarmerande grad ostraffat våld. Polis och rättsväsende såg mellan fingrarna. Polisen gick också brutalt hårt emot fransk-algerierna, främst ihågkommet via massakern i Paris 1961 då ett okänt antal personer – minst 48, men den allmänna uppskattningen är runt 200 – misshandlades svårt, sköts till döds och kastades i Seine. Att vara vänsterradikal då innebar för många att först och främst vara antifascist. Militant antifascist. Det handlade om överlevnad och om att över huvud taget kunna skapa förutsättningar för radikal politik. Och politiken var först och främst internationell. Det var solidaritet med algerierna och vietnameserna som motiverade de ofta unga radikalerna att trotsa högerns och statsmaktens våld.
Vi lär oss också att det då, precis som nu, fanns en påtaglig och för de unga kvävande stelhet, konformism och impotens inom den etablerade vänstern. De unga vände ryggen åt de ”respektabla” – eller som vi skulle säga idag; de ”ansvarsfulla” – och valde istället att experimentera med nya former. Det var helt nödvändigt för att något över huvud taget skulle hända. Experimenten var inte alltid lyckade, men det gav lärdomar, erfarenheter och en rörelse att utgå ifrån.
Vi lär oss också, eller får snarare bekräftat, vikten av undersökning. Maoisterna upprepade gärna: ”Utan undersökning, ingen rätt att tala!” Maoisterna hade sin metod, enquête, men vi läser också om Chris Markers korta dokumentärfilm À bientôt, j’espère om textilarbetarnas strejk i Besançon, och senare historikernas grävande i arkiven.
Vi vet sedan tidigare att andra, som Ross inte skriver om, också undersökte. Socialisme ou Barbarie till exempel. Och Michel Foucault, som efter Händelserna använde sig av undersökningen som politiskt verktyg att fortsätta kampen och hålla liv i solidariteten.
Men den viktigaste lärdomen är hur svårt och våldsamt det har varit att återvända till vardagen efteråt. Efter Händelserna, efter uppbrottet med vardagen, arbetet, hur de pratade med varandra, hur de slogs med snuten tillsammans, hur de vårdade varandra, skrattade och grät och drömde och allt. Att återvända efter den gamla vardagens roller och mönster brutits upp eller vissa fall till och med tillintetgjorts. Det blev för hårt för många, som inte klarade av förtvivlan och tog sina liv. Statens repression är bara en aspekt. Om uppbrottet med den här världen är en annan världs ankomst, eller ett framtidens gästspel, och denna ankomst väcker ett inre liv, blir ett sådant starkt möte, att återgång till det gamla inte kan vara något annat än en återgång till skenliv, då blir tillvaron outhärdlig, en plåga värre än repression.
Tags: