Redan 1971 var den radikala strömningen i upplösningstillstånd
Redan 1971 var den radikala strömningen i upplösningstillstånd. Bland andra Giorgio Cesarano, en veteran från 60-talets studentrörelse och tongivande inom strömningen, ansåg den revolutionära vågen väsentligen vara över. Oundvikligen skulle det få konsekvenser för radikalerna och alla andra upproriska miljöer. Inom den radikala strömningen ansågs inte arbetarrörelsen längre vara den givna utgångspunkten för uppror och hela den politiska rörelsen, även den extrema, förkastades. Det enda som återstod var den omedelbara praktiska realiseringen av kritiken av vardagslivet. Men även detta förhållningssätt skulle bli problematiskt i och med nedgången. Frågan om hur nedgången skulle hanteras splittrade den radikala strömningen i två tendenser. Den ena tendensen fastnade i en slags immediatistisk dogmatism som snart omvandlade kritiken till en vardagslivets ideologi. Denna tendens, som kom att kallas Comontism, menade att revolutionära uttryck nu tog formen av galenskap, kriminalitet, och framför allt urbana revolter så som de i USA:s getton. Mer eller mindre all form av socialt och psykologiskt sönderfall ursäktades och förklarades vara den ”verkliga rörelsens” spontana uppror. Det dröjde inte länge innan Comontismen blev till ett gäng i krig med hela mänskligheten, en sektliknande miljö som okritiskt anammade kriminalitet, som rättfärdigade dolda inre hierarkier och som bröt ner alla svaga individer.
Den andra tendensen ville till varje pris undvika liknande utveckling och valde istället upplösning av alla organisatoriska band. Under kontrarevolutionära tider är det bevarandet av revolutionära erfarenheter och lärdomar, och teoretiskt arbete inför kommande uppsving, som är av vikt. Cesarano och andra kring denna tendens menade att alla organisationer tenderar att utvecklas till sekter eller maffialiknande gäng, särskilt under kontrarevolutionära tider, och därför måste åtgärder vidtas för att förhindra all form av gruppering. Den enda relation mellan revolutionärer som ansågs betydelsefull var teoretiskt arbete på högsta nivå.
Det var under denna brytpunkt Cesarano började arbeta med sitt projekt Critica dell’utopia capitale. Syftet var att utarbeta en teoretisk syntes av hela den historiska epok de just trätt in i och utveckla nya kritiska verktyg för det revolutionära perspektivet. Ett sådant verktyg var begreppet ”universell klass” som ämnade att fånga den generella proletarisering som drog in allt fler samhällsskikt, inte minst den så kallade ”medelklassen,” i tillstånd av alienation och exploatering som tidigare mest kännetecknat fabriksarbetarna. Från och med nu stod huvudmotsättningen inte mellan arbetarna och kapitalet utan mellan den universella klassen, mänskligheten som sådan, och kapitalet. Alla eventuella distinktioner mellan olika skikt har nu enligt Cesarano blivit obsoleta när den universella klassen förenas i en biologisk revolution mot ”kapitalets utopi.”
Kapitalets utopi, den ideologiska mystifikationen om ett friktionslöst samhälle byggt på penningens universella dominans, skulle oundvikligen krocka med de verkliga motsättningar som är kapitalets livskraft, en övertygelse Cesarano och de andra radikalerna inte bara baserade på teoretisk förståelse utan som också bekräftades av fiendens kunskapsproducenter; rapporten The limits to growth från Massachusetts Institute of Technology 1972 visade på det ohållbara med oändlig tillväxt i en värld med ändliga resurser. Men kapitalets utopi visade sig stark även inför dessa obestridliga fakta så Cesarano var nödgad att ägna betydande uttrymme till våldsamma angrepp på kunskapsproducenterna. Dessa bidrog just pågrund av sina förment ”objektiva” ”vetenskapliga” ståndpunkter och förslag till det mest avancerade mystifierandet av de utopiska lösningarna. Inför hotet om utrotning kommer den universella klassen att svara med en beväpnad kritik, med vansinne, med den ”biologiska” revolutionen. Den universella klassen, alltså människosläktet, kommer revoltera på basis av kroppsliga urinstinkter, den biologiska kroppens behov, och bejaka sin kollektiva existens som en ”naturaliserande helhet.”
Cesaranos dramatiska retorik skvallrar inte bara om hans egna desperation som isolerad utan bör förstås som ett fullt medvetet försök att korrelera den alienerade individens tillstånd med mänsklighetens tillstånd vid randen till katastrof. Det gäller inte längre proletariatets kamp mot kapitalet. Det gäller vår överlevnad som biologiska varelser. Tragiskt nog måste emellertid en dödlig motsättning påpekas med den undandragande tendens Cesarano var en del av. För även om isoleringen intensifierade kritiken var den på intet sätt en garant mot isoleringens effekter på psyket. I många fall drog sig radikaler tillbaka in i passivitet och apati, ibland resulterade isolationen i självdestruktivitet eller kapitulation till provinsiella och patriarkala strukturer. Isolation innebär för de flesta människor en känsla av förlust som fort kan generera depression och uppgivenhet. Radikalerna var lika lite som några andra immuna mot detta. 9 maj 1975 tog Giorgio Cesarano, 47 år gammal, sitt liv. Hans alltför tidiga bortgång avbröt det fortfarande oavslutade teoretiska arbetet.
Det måste ha drabbat kamrater i den direkta närheten hårt. De unga nya radikalerna i kollektivet Quarto Oggiaro med vilka Cesarano vid denna tidpunkt samarbetade, med tidskriften Puzz, var visserligen indragna i ett uppsving av upprorisk aktivitet men den radikala strömningen var på definitiv nedgång.
Tags: