Fabrikslivet är en plåga
Fabrikslivet är en plåga. Bara för att det inte längre är lika plågsamt kroppsligt är det värsta fortfarande kvar: stölden av tid. Lite före fem går jag upp på morgonen och lite efter fem på eftermiddagen är jag hemma. Tolv timmar, halva dygnet, stulet. Man kan göra små ändringar, nån timme hit och dit genom att anpassa sig till fabrikslivet. Men ändå blir större delen av den vakna tiden stulen. Fyra dagar i veckan. Femte en halvdag. Då ungefär sju timmar stulna. Det är en jävla plåga. Skruvarna dras åt, livet trängs ihop från båda sidor. Det måste få ett slut.
Vi kan sätta emot, tränga tillbaka. Det är bättre än inget. Men någon gång måste det få ett slut. Någon gång måste det bli tvärtom. Ett nytt liv, utan trängd tid. Ett nytt liv, format efter… vad exakt har blivit nästan otänkbart.
Natten ger ledtrådar. Det är det enda jag har. Jag är frestad att säga: våga drömma. Men sådana klyschor står jag inte ut med. Det måste börja här: det här måste få ett slut. Det måste börja med ett Nej.
När livet stagnerade, när fabrikslivet naglade fast det i betonggolvet. Det borde vara startpunkten för Nejet, men rädslan sätter stopp. Rädslan för att om jag säger Nej så rämnar allt. Det är den rädslan som är problemet. Det är inte rädslan för våldet och tyranniet som är vårt stora hinder utan rädslan för en ny början helt utan garantier.
Tags: