Illamåendet kryper upp när jag tänker på det nu men i början kändes arbetet frigörande på ett sätt
Illamåendet kryper upp när jag tänker på det nu men i början kändes arbetet frigörande på ett sätt. Jag minns den första tiden, friheten när dagen i fabriken var över och jag kom hem fri att göra mitt och med pengarna att göra det. Arbetet var begränsat till tiden i fabriken. Frihet, tänkte jag. Åtta timmar där och sedan kunde jag göra mitt. Arbetet gav också en slags tankens frihet. Medan maskinerna matade på och kroppen förvandlades till maskin kunde tankarna röra sig fritt. Det var början på fabrikslivet. Jag gillade det. Och jag gillade pengarna, mer pengar än jag tidigare haft. Varje månad. För en kort period kändes det som frihet.
Ingen frihet i fabrikslivet längre. Fabrikslivet har blivit ett fängelse. För det dröjde inte länge innan oron slog ut tankens frihet. Sedan började övertiden äta på fritiden. Slutligen, när stressen är som värst kommer äckelkänslan av att bara stiga innanför fabriksporten.
Det är inget särskilt som gör det. Det är helheten, fabrikslivet. När det börjar röra på sig, det är då det börjar kväva en, det är då illamåendet kommer. Timmarna går fortare nu, men de blir fler. Timmarna som skulle vara mina känns färre, som trängda, och går lika fort de. Arbetet håller sig kvar i tankarna längre. De är där och ställer till med oro. Till och med i sömnen kommer arbetstankarna. Straff, tänker jag nu. Ingen frihet, mitt i fabrikslivet.
Tags: