Utmattad
Utmattad, orörlig. Jag gjorde ingenting. Kunde inte göra någonting. Och inget fick jag göra längre, om jag hade kunnat. För det var över nu, inga korridorer, inga människor, ingenting. Ensam, inte ens ensam bland andra längre, totalt ensam, utlämnad, utan någonting. Utan plats att vara. Jag var bortkopplad, lösgjord, lös som i arbetslös. Världen hade slutat bry sig om mig, jag var lika meningslös och onödig för världen som världen var för mig. Enda skillnaden var att världen inte längre hade en plats för mig, men för mig var världen fortfarande för påträngande. Jag kunde skuffas undan, glömmas bort, men jag kunde inte fly, jag var fortfarande fast, bunden.
Besviken på mig själv, besviken för att jag inte längre gjorde något. Så tänkte jag, men jag försökte minnas och kunde inte minnas att jag gjort något tidigare. Det var problemet, tänkte jag, problemet var att jag saknade disciplin, självdisciplin, saknade tvånget, tvingandet av mig själv att göra någonting. Jag tänkte att det var allt som behövdes, bara lite tvång, lite tvång att göra någonting. Hade jag det skulle något hända, något förändras. Men jag misslyckades, misslyckades hela tiden, och besvikelsen växte. Besvikelsen över min oförmåga, över mina vanföreställningar att jag kunde. Besvikelsen över att vara misslyckad, att alltid misslyckas.
Jag tänker det fortfarande ibland, att bara jag kunde göra det där lilla, det där lilla som skulle förändra allt, då skulle jag gå ut ur misslyckandet, ut ur besvikelsen. Men alltid, alltid slår den ner mig, slår ut mig, lämnar mig kvar, kvar med det enda jag har, kvar med ångesten.
Stunder, sällsynta stunder, kunde jag finna mig utanför. Stunder med stillheten, stumheten, stunder jag bara var stum, tom, utan ångest. Stunder då jag bara var. Stunder utan någonting, utan tider att passa, platser att vara, ord att säga. Stunder med vännerna böckerna, med andra tider och andra liv. Liv bortom denna värld. Stunder för korta, för längtan tog plats och med den kom ångesten åter, påminnelsen om misslyckandet, misslyckandet att vara bland de annorlunda, vara en av dem. Besvikelsen över min stumhet.
Tags: