Självmordet var inte heller något nytt för mig
Självmordet var inte heller något nytt för mig, jag tror den möjligheten alltid funnits där, varit närvarande, i en form eller en annan. Jag kan inte minnas när jag inte har haft nära till tankar om självmord. När jag tänker på självmord får jag en klump i halsen och har inte långt till tårar. Ändå känns det på något sätt rätt. Som det enda rätta i en misslyckad existens. Som det logiska steget. Det känns som en befrielse, det känns som en befrielse att kunna tänka på det, att ha möjligheten. Och jag tänker att det skulle innebära den sista och enda sanna bekräftelsen. Men så tänker jag att jag inte skulle få vara med om den, få uppleva den. Jag önskar att jag kunde skendö. Men är jag inte redan skendöd? Besvikelsen, min obetydlighet. Besvikelsen är det enda bestående. Besvikelsen och misslyckandet.
Tags: