Jag har inga minnen av när det började
Jag har inga minnen av när det började. Kanske har det alltid varit där, smygande, smygande tagit över, utan att lämna spår. Jag kanske alltid har varit tom. Jag kan titta på datumen och se att det har varit i över ett decennium, i minst ett decennium. Några har sagt till mig att då såg de det, då såg de att något lämnade mig, men jag minns inget, inget tidigare, inget förflutet. Den har nog alltid varit där, tomheten.
De kunde säga till mig: du var precis som alla andra, med samma lekfullhet och nyfikenhet på livet, bara lite blyg inför nya människor och lite för fäst vid böckerna och för bekväm med ensamheten. De kunde säga: du var duktig och ordningsam och hade alla förutsättningar.
Vad hände? Jag kan inte minnas när besvikelserna kom, om de kom, kanske var de alltid där, var där från början och bara växte, växte smygande, kanske är det därför jag inte minns. De växte, växte smygande, och tröttade ut mig, innan jag förstod varför jag var för utmattad för att minnas.
Jag minns knappt något före ångesten. Minnet förintas av den. Jag minns nästan ingenting längre. Två minnesbilder har jag, jag vet inte längre om de är sanna: när jag springer på stranden vid havet och samlar snäckor; när jag cyklar på en grusväg genom skogen med M. en tidig sommarkväll. Var det ett liv? Är det minnen av ett liv? Ett liv, kanske, men för alltid förlorat. Ett liv, men inte ett annat, ett annat liv, dit jag längtar, det jag vill lära mig leva, det var inte det. Ångesten försvinner inte, hur mycket jag än önskar, och den kommer tillbaka. Igen och igen. Den kommer tillbaka, lika mörk, lika instängd, och jag misslyckas, misslyckas igen och igen. Misslyckas att ta mig ur, ta mig bort härifrån.
Jag kan inte se någonting längre. Jag kan inte se något som varit, jag kan inte se något komma. Jag ser ingenting någonstans, allt står stilla, det känns som att jag alltid har varit här.
Ångesten förintar minnet, minnet av ett liv, ersätter det, med sig själv, med bilder av ångest, inte minnen för jag kan inte placera dem, utan bilder, bilder som svävar omkring mig, inte släpper mig, tränger mig, så jag inte kan se något annat. Bilden av korridoren där jag går ensam för mig själv och ensam med andra. Ensam för att jag är tyst, för att jag inte har något att säga och för att jag inte vågar säga något. Bilden av lägenheten där jag ligger ensam för att jag har flytt undan, flytt undan från de andra, från kraven på mig att vara som de andra, flytt undan för att jag tror att jag kan fly undan mina misslyckanden. Jag flyr för att jag känner mig dum och efterlämnad och för att jag inte har något att säga. Bilden av flykterna från ett ställe till ett annat, flykter undan, men in i trängre rum, mer instängd, misslyckad och tom och med ångesten, alltid ångesten, aldrig fri.
Tags: