Maskineriet är ett medel för att producera mervärde
”Maskineriet är ett medel för att producera mervärde.” Allt annat är bieffekter. Vad de än säger och oavsett deras intentioner så är det för mervärdesproduktion som maskineriet ställs i fabrikerna. De ersätter arbetarna. Först som mekaniserade kroppar men snart som egna organismer. Först som större och kraftfullare verktyg och sedan specialiserade till långt mer avancerade apparater.
Maskineriet har tre huvudsakliga komponenter: själva arbetsmaskinen som utför de enskilda arbetsmomenten; transmissionsanordningen som fördelar och leder energin från kraftmaskinen som är ansluten till en kraftkälla (vatten, kol, etc.) vars energi den leder vidare.
Maskineriet befriar mervärdesproduktionen från den mänskliga kroppens hinder i form av muskelmassa, fysisk förmåga, antalet händer, och så vidare. Det enda hindret blir istället ingenjörernas hängivenhet, finansiering, och termodynamikens lagar. Kraftmaskinernas utveckling är av primär betydelse. Marx påpekar att ångmaskinen utvecklades först men att det var först när adekvata arbetsverktyg hade konstruerats som det kunde bli fråga om någon industriell revolution.
”I stället för enskilda, fristående maskiner har vi här ett mekaniskt vidunder, som fyller hela fabriksbyggnader, och vars demoniska kraft först döljes under jättelemmarnas högtidligt avmätta rörelser för att sedan få utlopp i de otaliga arbetsmaskinernas vanvettiga virveldans.”
Det är systemet som gör det. Inte den enskilda maskinen, hur banbrytande den än är. Maskineriet. Ett nytt ekosystem sprunget ur hantverket och manufakturens arbetsdelning, format efter värdeproduktionens krav. Det har utvecklats till en punkt då dess grundval inte längre gäller och en ny tagit över. Detta är övergången till vad Marx kallar det specifikt kapitalistiska produktionssättet. Om grundvalen tidigare var hantverket har maskineriet nu trängt bort, grävt bort, det gamla och gjort sig självt till grundval. Maskiner gör maskiner. Dess transmissionsanordningar utgör rötterna för en ny miljö som det gamla måste anpassa sig till eller dö bort. Det är värdets selektion. Mer eller dö.
Maskineriet förändrar så att i arbetsprocessen ”är själva automaten subjektet, och arbetarna är endast som medvetna organ fogade till automatens medvetslösa organ och tillsammans med dem underordnade den centrala rörelsekraften.” Åtgärder som underlättar arbetet ”befriar inte arbetaren från arbete utan arbetet från allt innehåll.” Och den enskildes kunskap, erfarenhet och skicklighet ”försvinner som en obetydlig bisak för vetenskapen, de oerhörda naturkrafterna och det samhälleliga massarbetet, som alltsammans är förkroppsligat i maskinsystemet och med detta utgör underlaget för kapitalets, ’mästarens’, makt”. Arbetarnas underordning blir i fabriken en ”kasernmässig disciplin, som utbildas till fullständig fabriksregim”. Alla sinnesorgan skadas, av partiklarna och smutsen, det ”bedövande oväsendet” och maskiner som lemlästar. Fabriksarbetet blir ett ”systematiskt rov från arbetarna av alla normala livsbetingelser under arbetet, luft, ljus, utrymme och personliga skyddsmedel mot livsfarliga eller hälsovådliga förhållanden under produktionsprocessen, att nu inte tala om inrättningar till arbetarnas bekvämlighet.”
Kapitalets Värld befolkas också av en ny människotyp: arbetslösa. Införandet av maskineriet ökar mervärdet, och minskar relativt antalet nödvändiga arbetare. Men nya produktionsgrenar och arbetsområden, inte minst infrastruktur för att upprätthålla totalprocessen, drar åter till sig arbetarna. Det kan bli fler fabriker och att andelen fabriksarbetare ökar; antalet ökar absolut men minskar relativt, i förhållande till satsat kapital. De arbetslösa bildar en ypperligt mobil reservarmé att mobilisera för industrins expansionsbehov. Delar av överbefolkningen emigrerar, liksom extrakapitalet som söker investeringsmöjligheter. Detta ger i sin tur en internationell arbetsdelning där kolonier blir råvaruproducenter. Kapitalets Världsblivande grundar sig alltså inte endast i erövring av territorium och nya sätt att göra (att arbeta, fördela, kategorisera, etc.). Processen är total.
Innovationer i värdeskapandeprocessens tjänst drivs fram i allt högre takt, och allt blir ”tillbehör till fabriken”. I gråzoner i periferin runt industrierna kan regler och lagar tänjas för att effektivt utveckla lösningar på ”naturskrankor” (det som betraktas som naturliga hinder för produktionen). Lagstiftningen kan på så sätt, i samspel med halvt oreglerade gråzoner, bidra till tekniskt övervinnande av det ogenomförbara. I hög grad får (natur)vetenskapen en given roll i kapitalets utveckling:
”Storindustrins bärande princip, upplösningen av varje produktionsprocess i dess konstituerande element utan hänsyn till den mänskliga handen, skapade hela den moderna tekniska vetenskapen. Den brokiga, skenbart osammanhängande och förstenade produktionsprocessen upplöstes i medveten, planmässig användning av naturvetenskaperna, alltefter den nyttoeffekt som man åsyftade.”