Vetenskapen verkar genom maskinen som en främmande makt

Vetenskapen verkar genom maskinen som en främmande makt, som maskinens makt. Arbetet framstår som maskineriets totalprocess, där den medvetna närvaron inte ligger i det levande arbetet utan i ett föreställt “levande” maskineri. Den ”samhälleliga hjärnans allmänna produktivkrafter” absorberas av kapitalet som därmed framstår som ägare och källa till krafterna. Det enskilda arbetet reduceras till “hjälplöshet i förhållande till den i kapitalet representerade, koncentrerade gemenskapen.”

Hela arbetskraften blir en överbefolkning. En lös, flytande organism separerad från sin hjärna. Hjärnan lägger ”den samhälleliga livsprocessen” under sin kontroll och omformar den i överensstämmelse med sina mål och medel, det vill säga enligt det instrumentella förnuftet. Detta är en djupt paradoxal process, som får lika djupt barbariska resultat. Det kan vi säga nu, i efterhand. Med den utveckling som stakades ut av maskineriet och fabrikslivet blir “naturprocessen … en industriell process”. Men för Marx kunde också möjligheterna skönjas. En vag vision om en framtid där separationen mellan kroppen och hjärnan övervunnits. Inte till alltings enhet, tvärtom. “Det innebär den fria utvecklingen av individualiteterna, och därför inte reduceringen av den nödvändiga arbetstiden för att ge plats för merarbete utan överhuvudtaget reduceringen av samhällets nödvändiga arbete till ett minimum som möjliggör individernas konstnärliga, vetenskapliga etc., utbildning under den nu för dem alla disponibla tiden och genom de nu för dem alla skapade medlen.” Det skulle också öppna för kunskapens, vetenskapens, tänkandets fria sökande och teknikernas heterogena utveckling, befriat från penningens kvävande likriktning.

För Marx objektiverades den samhälleliga hjärnan framför allt i maskineriet. Men idag är det mycket mer diffust. Maskiner, infrastruktur och inte minst datorer utgör objektiva kopplingar mellan proletariatets organism och den samhälleliga hjärnan. Men det aggregerade nätverket och allmänna intellektet förverkligar en tredje aspekt som Marx aldrig kunde föreställa sig. Kollektiv intelligens kan verka direkt utan att behöva förmedlas via teknologins tillämpningar och ingenjörernas instrumentalisering av vetenskapen. Detta är inget som helt simpelt kan ”deponeras i maskiner” eller separeras från de livsformer som tillför hjärnan energi. Denna tredje aspekt återför möjligheterna och återaktualiserar Marx vision. När den samhälleliga hjärnan finner sin kropp är den inte längre hjälplös.