3 JUNI

3 JUNI. Flykten är fullbordad. Mer eller mindre. En känsla av eufori, lätthet, styrka. Seger. Jag har flytt fabriken. Just nu tillbaka i fabriken, men inte som en fången längre. Bara över sommaren, ett par månader, till det åter blir studentliv. Tjänsteledighet över men uppsägningstid inledd. Minns inte senast denna känsla. Ingen uppgivenhet, bitterhet, inte ens trötthet ännu. Istället en vilja att agera subversivt. Mycket tankar, praktiska tankar. De enda bekymren är praktiska, som om jag stod vid tröskeln, allt annat avklarat, bara en manöver kvar för att BÖRJA. Ett språng, ett hopp, en kullerbytta. Så nära. Den känslan. — Arbetarbladet, tänker jag. Att skriva är det jag kan så jag börjar där. Ett litet blad. En arbetares röst. Eller ett rop. Jag vill inte vara en arbetare och vill inte tala med dem som arbetare. Vi är mer. Det ska jag skriva, på ett blad, och ge till mina arbetskamrater. En galning, kommer de kanske tycka. Eller skratta, eller bli arga, jag vet inte. Och jag bryr mig faktiskt inte så mycket, inte nu. Kanske sen, inte nu. Jag vill bara skriva, ropa, och dela med mig. Jag vill börja. — Att gå tillbaka till fabriken har också blivit att återgå till disciplinen. Det har den effekten innan tröttheten, depressionen, värken har brutit ner en. Tidiga mornar, tidiga kvällar. Kroppslig ansträngning. Fast schema. Det måste utnyttjas. Disciplinerad subversion. Sprickan är liten, agera intelligent, vänd på situationen och slå in en kil i glipan innan den slår tillbaka och slår ner dig.