7 JUNI

7 JUNI. Arbete i svett och oljud. Hela tiden på gränsen till olidligt. Ingen vill vara där. Rast i solsken. Ingen vill tillbaka. Just där skulle drömmarna spridas. Gemensamma drömmar. Inte de om semesterresan eller den nya bilen eller annorlunda kropp, utan drömmar om ett nytt liv, om hur det skulle vara, och vad som skulle krävas. Tänk den tanken till sitt logiska slut och inse att för att bli verkligt måste det bli en gemensam dröm. –– Hemma. Trött i kroppen men hjärnan i högvarv. Vägrar att identifiera med den här världen, vägrar att acceptera identiteterna vi tilldelas, vägrar denna drömlöshet. Drömmer om vägran. Den ska delas. Jag ska, som en ensam galning, en dåre, börja skriva – UTÅT. Till ”folket”. Sätta upp mina ord på staden, bland människorna. Och uppvigla. Bli upprorets röst. Jag ska börja. Ensam. Som isolerad. Och bryta ut. Med orden ska jag ut – det ska gå. –– Jag slänger askkoppen i soporna. Jag ska utveckla en asketisk regim för en annan sorts njutning och glädje, annan än den här världens förgiftande, förslöande, förfalskande. Jag ska införa frigörelsens imperativ på hela mitt livs existens. Ingen mer kompromiss, ingen omöjlig nostalgi. Det börjar nu. Öppnar ett tomt dokument och skriver:

Det börjar inte hos en, fast det kan kännas så. Det börjar hos enskilda, separerade. Därför tror vi att vi är ensamma. Kanske är vi få, men inte ensamma. Drömmarna börjar hos de få, separerade, får inte riktigt kraft, stannar av. En förbindelse bara för att drömmarna ska komma samman, få kraft av varandra, fortgå. En förbindelse. Två, flera. Förbindelser, med ord, det allra enklaste, ord på papper. Inte ens det; ord på skärm. Bara det är något, att ha funnit en förbindelse. Vad som måste, eller ska, eller kan hända, det kanske också saknas. Men med förbindelsen finns något där, som kan ställa frågan, yttra orden, drömma starkare. Ord på papper, och på skärm. Delade ord. Försök till förbindelser.