19 JULI

19 JULI. FÖRMIDDAG. Jag är inte på något sätt en expert på krisen men jag har läst tillräckligt för att förstå att situationen är allvarlig. Den har inte nått oss med full styrka men förr eller senare så kommer den. Vi påverkas redan på så sätt att tiden i fabriken pressas mer och mer. De övervakar nonstop och letar efter spilltid att eliminera. De flyttar maskiner och lager för att få allt strömlinjeformat. Allt måste gå snabbare. Det händer här och nu. Samtidigt kommer stormen att fortgå, det finns ingen enkel lösning nära förestående, den kastar allt i oordning vilket också betyder att framtiden är oviss, det finns en öppning där. När stormen når oss vill jag stå med studenterna, inte arbetararistokratin. Jag hatar verkligen fabriken och kulturen där. Det trångsynta, den kollektiva egoismen, isoleringen den påtvingar mig. Och stressen, den oupphörliga stressen. Det är en redan extremt trängd miljö och när stormen kommer lär det bli helt outhärdligt. Jag står inte ut, jag måste bort därifrån. Den finns inga möjligheter till nytt liv före jag flytt fabriken.