19 JULI

19 JULI. KVÄLL. Svullnaden har inte gått tillbaka. I själva verket tror jag att den accelererat. Den är minst dubbel så stor. Fortfarande immobiliserad alltså. Har egentligen ärenden som nu måste skjutas upp. Alltid är det nått. —— Läser om krisen. Den kan pågå flera år framöver. Tidspressen i fabrikerna och överallt kommer intensifieras, arbetslösheten stiga, åtstramningar och utförsäljningar fortsätta. Det kan bli en utdragen och långsam process i Sverige. Som en implosion i slow-motion. Någon dramatisk krasch ser det inte ut att bli, men kan såklart inte uteslutas. Det kan mycket väl bli så att jag efter studier hamnar i den växande reserven. Tänker inte så långt fram. Förhoppningen är att det ur krisens kaos ska komma organisering för radikal förändring. Jag är beredd att satsa allt på detta marginella hopp. Det är, vid slutet av dagen, det enda som hindrar mig från att med närmsta kniv skära upp halsen. Det lilla hoppet och en viss småsinthet. Det är världen som måste dö så nytt liv kan ta plats.