Njutning

Njutning! skriker kroppen. Lägg dig i soffan och glo på tv-serier istället. Den säger alltid samma sak efter en dag i fabriken, och annars också. Även när en är befriad från ångest och oro, och inte behöver göra något. Njutningen får aldrig nog. Njutningen är omöjlig att besegra. Det är bara att acceptera och fundera på vart man kan gå därifrån.

Du vet den enda egentliga lösningen: ta tillbaka tiden som fabrikslivet har stulit. Du vet också att det inte kommer att hända. Inte nu.

Att förstå njutningen. Är det endast biologi eller psykologi? Utgå från det här: njutning är ett flöde. Det flödar fram från och igenom allt. Det kan inte stanna upp utan att kroppen dör. Som blodomloppet alltså. Finns ingen anledning att lägga någon värdering i det. Njutningsflödet finns där och måste finnas. Frågan är vilka gifter vi har tillsatt. Och inte bara vi själva. Njutningsflödet flödar fram från och igenom allt. Allt. Det är vår idioti som har gjort att vi bara ser oss själva, och ibland inte ens det. Njutningsflödet är överallt. Verkligen.

Att rena sig från gift. Vad är gift för det första? Nästan allt visar det sig. Det är doseringen som gör något giftigt. Kanske är det här först en biokemisk fråga. Hur ser den optimala balansen ut för kroppen i det här hänseendet? Med rätt balans i kroppen blir det kanske lättare att balansera också omgivningen, flödet. En helt ny aspekt måste till i den asketiska regimen. Maten.

Att styra känslorna. När allt kommer omkring så handlar njutningsflödet egentligen om att styra eller rent av kontrollera känslorna. Det fångar dig med löfte om flykt och håller kvar dig i det jämna, slätstrukna, lagom glädjande, aldrig för utmanande. Det tenderar alltid att gå överstyr. Det måste kartläggas och motstrategier dras upp. Vi ska styra känslorna. Inte njutningsflödet i alla fall.

Postulat: man vinner inte över njutningsflödet, man riktar om det, skapar en annan njutning. Vi ska rena oss från gift och rikta känslorna, kroppen och förståndet i annan riktning.